Den breda sorgen, del 7

Det finns så många saker som jag sagt Det värsta är om när det gäller Jeppe. I början var det mycket om allt ont han haft. Om den ångest han uppenbarligen hade på slutet, på väg över och inte längre inom räckhåll. Sedan var det väldigt levande bilder med ett lerigt, dött barn som försökte nå mig bakom fönsterglasen. Nu handlar det en del om mig själv och mina tillkortakommanden som förälder. Och om att fortsätta leva. Utan.

Att inte sätta honom längst fram med de andra barnen, är lika svårt som om jag skulle överge ett levande barn. Du räknas inte längre, älskling. Annat är viktigare än du.

Du förälder som läser detta, skulle aldrig säga så till ditt barn. Men flera av er tycker att det är självklart att jag ska göra det med Jeppe. Mitt barn.