7 maj 2015

Igen

Min blogg har levt fler liv än katten. Nästan. Först var den ett hjälpmedel för mig själv att leta efter positiva saker i livet. Det sket sig, kan man säga. Jag gick på alla tips och råd om hur man skulle bete sig i sorgen. Men att tänka positivt stod bara i vägen för den process jag var tvungen att gå igenom.

Det tog mig sex år att känslomässigt ta  in att Jeppe var död. Att försöka tänka positivt blir som att hälla olja på vatten. Och det blev den andra bloggdelen. Att skriva mig till förståelse. Att försöka förstå vad som hade hänt och fortsatte hände (tyvärr dör inte bara människor, de fortsätter ju liksom att vara döda också). Mina läsare blev fler. Smickrande visserligen men verkligen inte avsiktligt. Bloggen var till för dig, du som vet lite om mig. Du som levt med mig hela livet, du som betyder mycket nu, du som betydde mycket förr, du som var min elev, du som hållit mig hårt när sorgen vräkt över mig, du som bara sett i mina ögon och ändå förstått. Alla ni som på något sätt finns i mitt liv. Jag avgör inte om du tycker att du är en del av mitt liv, det gör du. Men det är inte eländespornograferna jag skriver för, de som aldrig känt mig eller någon jag känner, och ändå känner ett behov av att titta in i mitt liv. Djupt in.

Det blev tredje bloggdelen. Jag slutade medvetet dela den på sociala medier, skrev att jag tog en paus och ni som känner mig fortsatte att läsa. Det blev mindre, mindre krav. När sedan insikten drabbade mig blev jag för sjuk för att förstå mina egna tankar. Till viss del är det så fortfarande. Men saker har hänt. Jag sörjer varje dag. Jag längtar varje dag. Men ångesten är inte alltid där. Och sakta men säkert kan jag tänka positivt. Det betyder verkligen inte att jag ska börja skriva floskler här igen. Men många av mina dagar innehåller tacksamhet. Jag kommer aldrig vara tacksam för det Jeppe lärde mig. ALDRIG. Men jag är tacksam för många andra saker som jag försöker att påminna mig själv om hela tiden.

Så nu kanske fjärde delen börjar. Jag känner ett sug av att formulera mig för dig som vill läsa. Att fundera högt och få dina tankar tillbaka till mig. Hänger du på?

9 kommentarer:

  1. Att förlora ett barn måste vara det värsta som kan hända och går inte föreställa sig, men jag har andra förluster som gör att jag känner igen mig i din sorg. Som tur är går det att sakta men säkert ta sig igenom den. Det är en ynnest att följa dig. Game on!

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Jag är med! /Anna-Karin

    SvaraRadera
  4. Marianne Hirvelä7 maj 2015 kl. 16:38

    Du finns alltid i mina tankar Sarah <3
    Jag är med :)

    SvaraRadera
  5. Jag vill gärna läsa dina funderingar. Dina ord träffar mej mitt i prick!

    SvaraRadera
  6. Jag vill gärna läsa dina funderingar. Dina ord träffar mej mitt i prick!

    SvaraRadera