Tacksam my ass

Jag klev på flygplanet tjugo i sju i morse. Jag bestämde mig för att imponera på mig själv och samla lite vuxenpoäng. Min väska lades längst bak i planet och jag satte mig i stolen helt utan annat än mig själv. I klartext betyder det naken. Utan iPhone.

Moget tänkte jag då, korkat tänkte jag sedan. Nu tänker jag skit samma. Skit jävla samma.

Jag skulle alltså vila en timme som det tar att flyga till Malmö. Tänka, andas och hinna stanna upp en stund. Och det är liksom där det skiter sig. Ville du läsa om min tacksamhet över livet, kan du sluta läsa nu. För det är det här det landar i, när jag slutar rusa runt.

Det är förmiddag lördag den 8 juli 2006. Jag är i föräldraköket. Sjuksköterskan J kommer till mig och jag frågar hur hon orkar. Hon svarar att hon numera får se så många överleva.  De som dör kan hon med sin erfarenhet, ge ett så bra slut som möjligt. Vi småpratar lite till, småprat är något helt annat på 95A än på  jobbet. Sedan lägger hon sin hand på diskbänken, förmodligen medveten om att fysisk beröring skulle spränga mig till stoft. Vi stannar upp och hon säger mycket långsamt och tydligt att de nu ska höja morfindosen. I slutet av meningen höjer hon rösten en aningsbar aning, så att det kanske, kanske kunde vara en fråga. Jag vet inte om jag förstod det hon sa, effekten av det. Men tyngden av det landade. Slutet skulle nu komma snabbare.

Jag går in till Klas och Jeppe på rummet. Jag vet inte om jag sa något. Eller om J gjorde det. Eller om någon sa något.

Något senare, eller tidigare, uppkommer frågan om Jeppe kissat något. Inte på flera dagar. Någon försöker sätta på honom blöja. Min son protesterar medvetslös med allt kroppsspråk han kan uppbringa. En sjuksköterska försöker sätta kateter men det visar sig att Jeppe har trång förhud. Under två och ett halvt år har vi grävt runt i varenda vrå av hans kropp, men snoppen hade fått gå fredad. Fram till denna dag som skulle bli hans sista. En kirurg trollas fram och på bara en kvart är det ordnat.

Jeppe slappnar av, glider bort. Nykissad och full av morfin. Vi andra två i rummet ägnar dagen åt dåliga tv-serier och att turas om att torka blodet som rinner ur Jeppes näsa och mun med mjuka pads. Inget mer urin droppar i påsen som hänger på sängen. Slutet närmar sig. Kanske var det den här dagen sjukskötare P tar ut mig på balkongen och ger mig en glass. Kanske var det den här dagen en numera namnlös undersköterska hängde på rummet och pratade bort tiden med oss.

Jag vet inte hur mycket av detta som är sant, men det här är vad som händer när jag ska ge mig tid att tänka, att vila. Som ni märker har han inte dött än. Jag behöver vila mer en timme för att orka ta mig igenom den berättelsen. För att orka vila en timme till, måste jag fortsätta rusa runt som en galning ett tag först.