#metoo - del 1

Jag är elva år och jag avundas min ett år äldre syster. Hon går i en klass med en sträng fröken och alla barn verkar vara så snälla mot varandra. Det är med stor sannolikhet inte alltid sant men från mitt klassrum tvärs över skolgården ser det så ut. Jag längtar dit. I min klass är det jag som har fått bröst. Min klass har ingen sträng fröken. Tvärtom, Margareta faller i gråt emellanåt för att hon inte orkar med oss. Denna kvinnliga svaghet att fälla tårar ger stöket allt utrymme det kan behöva. Jag har fått bröst.

Det coola killgänget drar in mig på toa. De sliter i mina kläder, klämmer. De gör mig illa. Någon viskar i mitt öra: ”Du vill bli pullad, eller hur?” och försöker få ner händerna i mina byxor. Jag vill inte bli pullad. Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle vilja bli det. Jag är elva år.

Under hela mellanstadiet var jag rädd. För dessa killar och deras händer i grupp. De som skulle få mig att tystna och därför hotade att vänta på mig efter skolan. En gång gjorde de det också. Det orkar jag inte berätta om. Jag tror att de tyckte det var en lek.

Jag var rädd för mig själv som inte bara kunde finna mig i att jag var söt och att det hörde till. Jag var rädd för vuxenvärlden som trots att det låter som en klyscha, sa att det var för att killarna gillade mig. I dag tänker jag att de egentligen sa: ”Det är lika bra att du vänjer dig, för det kommer att fortsätta.”

De snälla killarna vände sig bort. De snälla tjejerna var helt osynliga. De coola tjejerna var nog mest glada för varje gång det var någon annan än dem själva. Och jag var i ständig konflikt, med andra, med mig själv. Jag sa ifrån och kom i bråk med de andra tjejerna. Jag sa ifrån och vuxenvärlden tyckte att jag var jobbig. Jag som var så duktig.

Jag gick stora delar av mellanstadiet och högstadiet med gympadräkt under kläderna. Mitt pansar. Jag lärde mig att min kropp inte var min men om jag skrek och bepansrade mig kunde bråket åtminstone hamna någon annanstans än på mina bröst.

Jag fyller snart 47. Jag har fortfarande bröst. Jag tycker om dem men jag har alltid linne under tröjor och blusar. Linnen hårt stoppade in i jeansen. Ingen kan komma åt min hud. Min kropp är mer min i dag än då. Men jag får fortfarande jobba för att inte dra mig undan. För att inte vilja skrika när någon vill ta i mig. Min lust är stark och tydlig och jag ägnar mycket kraft åt att låta den vara det. Min lust gör mig inte till en hora. Min lust gör mig inte automatiskt till någon som vem som helst kan ta. Det sitter långt inne och ibland är det lättare att låtsas att lusten inte finns. Jag orkar inte bråka med mig själv hela tiden. För det där barnet finns starkt i mig. Hon vet att hon borde vara tyst. Hon borde synas mindre. Hon borde vara följsam och ge efter. Hon vet att hon har fel. Makten är deras. Skam.