24 oktober 2017

#metoo - del 3

Vi är tio kvinnor som samlats för att fira en nybliven 45-åring. Vi är högutbildade och inte. Vi är ensamstående och inte. Vi har barn och inte. Vi känner varandra väl och inte. Det gemensamma just i kväll är denna 45-åring som är ett under av energi och kraft. Det är väl inte så konstigt om vi andra nio också står raka i ryggen. Jag ogillar uttrycket ”högt i tak” eftersom jag hittills aldrig varit med om att det varit det när man sagt att det varit så. Det brukar betyda precis tvärtom. Men här. Shit, här är det verkligen det. Vi pratar om allt, samtidigt. Sex. Alkohol. Förmåga att ge presenter. Om kärlek till varandra. Om romanplaner. Brustna äktenskap och ny kärlek. Om sorg över barn som inte finns och barn som finns. Dildos och heminredning. Jobb. Livet liksom.

Åtta av dessa tio beger sig ut på stan för att dansa och ta en drink. Sex tar taxi. Jag och värdinnan tar cykeln. När vi kommer fram är det kö och vi bestämmer oss för att ställa oss i den. De andra är ju redan inne. Det tar två sekunder innan en man kommer fram och tycker att han ska stå med oss. Vi avböjer vänligt för att sedan ignorera honom. Behöver jag ens säga att det inte påverkar honom ett dugg? Han har bestämt sig för att vi behöver honom. Alldeles säkert verkar min vän behöva honom, och han ställer sig långt innanför hennes integritetszon. Men vi har en härlig kväll och vill inte att det ska få förstöra något och går in i vårt samtal med varandra. Ignorera, inte låtsas om. Kanske försvinner han då.

Vi kommer in och ett härligt gäng väntar på oss där. Vi plöjer oss igenom mängden av människor och tar oss så småningom över till ett hörn av dansgolvet. Bra musik. Vi står i ring, vi åtta. Betraktandet börjar. Blickar som följer oss uppifrån och ner. Och upp igen. Ett ansiktsuttryck som antingen visar ett likgiltigt förakt eller ett nöjt leende följt av en nick. Vi blir godkända eller inte. Jag känner att berusningen och musikens glädje klingar av. Jag orkar inte mer. Jag vill inte ha er här. Försvinn. Jag behöver inte ert godkännande. Jag behöver inte ert förakt. Jag vill inte vara där ni är.

En man jag känner dansar med oss en stund. En vän eller bekant till honom ställer sig mitt emot mig, mitt i ringen. Bara står. Ler. Nickar nöjt. Och bara står där. Fortsätter att le. I tomtens julverkstad tar någon upp en stämpel, lyfter på dockans kjol och ett stort OK trycks in i rumpan. Jag duger visst. Och det är mannen som tar sig rätten att avgöra det.

Två yngre män ställer sig mitt i vår ring på åtta. Inte bredvid eller tillsammans. Mitt i. Vi behöver visst dem. Undrar om vi inte till och med ska vara lite tacksamma för den uppmärksamhet vi får?

Till slut tröttnar vi och beger oss till en lugnare del av Makeriet, Örebro. Där är det ont om stolar och vi ber två män vid bordet intill om att få låna av dem. De säger nej eftersom de inväntar sina vänner. Vi sätter oss i knä på varandra. Efter en stund lutar sig M över deras bord för att be om att få ha stolarna till dess att kompisarna kommer. Under tiden M står lutad över bordet, dryga metern från mig, kommer en man och rundar henne. Han stannar till, klatschar till henne rejält i rumpan två gånger, glider förbi och sätter sig vid bordet med de två männen. M stelnar till. Hon vänder sig mot mig, ser i min blick att jag sett och i min ilska ser jag att ingen annan reagerar. Kvinnan till vänster om mig viskar att det är hennes barns fotbollstränare som sitter vid bordet. Den värsta ilskan släpper taget om mig och uppgivenheten tar över. M frågar vad fan som hände. En av de andra männen kommer fram och ber henne om ursäkt å vännens sida, han är visst deras chef eller något. Ingen säger något. Ingen skriker. Inte jag heller.

M pratar med mannen som precis gjort ett rejält intrång i hennes tillvaro. Han säger något otydligt om att de visst inte lever samma liv och ser på saker på olika sätt. Jo, det förstår vi också. Vi reser oss. Går hem.


M funderar på att söka upp mannen (vi vet vem han är). Hon tänker bjuda honom på en kaffe och ta ett snack. Jag tycker att M fan är den coolaste människan i världen. Hon är modig. Frågan är om han är det? Skam om han inte är det. Skam.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar