#metoo - del 2

En vecka av ångest och rädsla har passerat. Jag har sagt #metoo. Nu kommer de som känner sig anklagade att höra av sig. De kommer att säga att jag ville. Att jag utmanade. Att jag var uppkäftig och man ville få tyst på mig. Men inget av det händer. Det som händer är istället att goda män tar plats i media. I det jordskred av kvinnliga röster som äntligen vågar höras, kommer männen. Männen kommenterar. Männen får ryggdunk. Männen får medieutrymme. Inte ens när det handlar om vår smärta, våra upplevelser, blir platsen vår. Det är ändå mannens röst som får väga tyngst, som får avgöra hur riktiga mina känslor är. Det är den gode mannens erkännande av sina brister som ger mig okej att känna mig utsatt. Inte jag, inte alla hundratusentals kvinnor världen över som i #metoo får ork och mod att höja sin röst. Det är alltid mannen. Skam.