I dag är en sådan dag när jag säger hej då till Jeppe mest hela tiden.
I rummet på avdelning 95A där hans bröstkorg slutar att häva sig.
I samma rum där vi tvättar världens finaste, blekaste barn ren.
I samma rum där jag och maken/pappan klär på det finaste barnet hans finaste kläder.
Utanför barnkliniken där Fonus-killarna bugar för Jeppe när de stänger dörren om bårbilen.
Hela vägen i vår bil, bakom bårbilen över ett sommartropiskt landskap med dimslöjor över slätterna.
Inne i avskedsrummet på sjukhuset i Örebro.
I samma rum några dagar senare.
I kyrkan där jag maniskt läser guldplaketten med hans namn på.
Vid graven där han sänks ner, djupt, djupt ner.
Vid graven hundratals gånger därefter.
Varje dag, varje timme, hela tiden.
I dag är en sådan dag, som alla andra dagar.
Inlägg
Och många kommande dagar.
SvaraRaderaDet slår mig när jag läser att jag aldrig sade hej då till David. Inte när hans hjärta stannade, inte när när bårbilen körde iväg med honom, inte när kistlocket skruvades på, inte i kapellet.
Jag tänker tanken: Hej då David.
Det blir för mycket. Det gör så jäkla ont. Som bara du, Sarah, och våra gemensamma vänner kan förstå.