Jag pratar sällan med dig. Talar till dig gör jag nog ännu mindre. Det är ju för att du inte hör. Däremot pratar jag om dig så ofta jag får tillfälle. Och jag tänker på dig hela tiden.
Jag vet inte varför jag måste tala till dig nu, jag vet ju att du inte hör. Jag vill inte att du ska höra. Den skräcken att tänka dig som närvarande men inte nåbar, är miljoner gånger värre än tanken på det tysta mörkret, där jag tror att du befinner dig. Dit jag också ska vad det lider. Jag vill inte att du ska vara här, när du ändå inte lever.
Jag vet inte varför jag måste tala till dig nu. Kanske bara för att jag älskar dig så. Kanske för att jag håller på att glömma bort hur din röst låter. Kanske för att jag måste få fantisera lite, om att du är här och hör mig.
Jag vill inte att du eller någon av dina bröder ska bära min sorg, men det är så ohyggligt svårt att inte ha dig här. Allt är så trasigt, och så svårt att lappa ihop. Jag vill inte att du hör mig, jag vill bara tala till dig en liten stund. Säga att jag saknar din hud, att jag längtar efter ditt skratt och våra ständiga bråk om stort och smått. Jag saknar kärleken mellan dig och din pappa. Den var större än allt jag sett.
Du, min stora sorg och skatt. Jag talar till dig för att det gör så ont.
Inlägg
Ville bara säga att jag sedan ett par månader hittat till din blogg och tycker att du skriver så fint och tänkvärt om din sorg och ditt liv. Känner igen mig i dina ord. Förlorade min dotter i leukemi för snart sju år sedan. Man undrar ännu hur man har lyckats överleva dessa år, denna ocean av tid sedan hon rycktes bort. Kanske är det kärleken som är starkare som många säger, det är den som gör att man orkar vidare...? Tack för att du delar med dig!
SvaraRaderaKram Isa med Evelina 01-04
Det gör mig så ont att bara se på när någon nästan brister av saknad, längtan och sorg efter sitt barn. Att du ens kan fungera är helt otroligt, även fast jag inser att du har dagar då du inte fungerar alls. Kanske är det bra att vi bara kan spekulera var våra nära och kära finns efter döden. Jag tror att de har det bättre än vad vi kanske tror alla gånger, och att de saknar och tänker på oss lika mycket som vi saknar dem.
SvaraRaderaVad fint att ni tar er tid att kommentera på min blogg. Det är värdefullt för mig!
SvaraRaderaBästa fina Sarah, dina ord är så vackra och berör jättemycket <3
SvaraRaderaSärskilt det där du skrev om Jeppe och Jeppes pappa, den där speciella kärleken, slog ned som en bomb i mitt inre för precis så där är det mellan Jakob och hans pappa.
Kramar i massor
Marianne H