På tal om...

... det förra inlägget, så skrev jag så här i min dagbok efter besöket hos begravningsentreprenören. Jeppe hade varit död i två dagar.

"Vi kan dock inte enas om vad det ska stå på bandet som en sista hälsning. Färgen på det går att tänka sig - vitt - men hur är det symboliska värdet i den sista hälsningen jag ska skicka min son? Vems jävla idé är det? Och varför accepterar jag det? Allt jag vill säga är bara mitt och Jespers. Jag sa inte tillräckligt medan han kunde höra mig och inget jag säger nu kan nå honom. Och det är bara honom jag vill tala med."

Jag småler för att allt är lika då som nu. Jag ler lite över att jag kallade honom Jesper. Det har jag inte gjort på länge nu. Jag känner avund mot Dagbokssarah, hon hade honom bara två dagar bort.