Fina M förlorade sin man, oväntat och brutalt. Rent tidsmässigt är det rätt länge sedan. Men tid är skit, funkar inte som botemedel mot något. Kvar blev M med ett älskat barn. Och gud, vad jag vet hur man önskar att lägga hela sitt liv, sin framtida lycka i det lilla barnets händer. Och kanske har vi försökt att göra detta hemska, för att överleva. Jag tror att vi båda visste bättre och letade andra överlevnadsstrategier. Letar fortfarande.
För det är det mejlet handlar om. Det blir inte bättre. Ingen av oss tänker le sött och säga: "Tack för erfarenheten, jag blev en bättre människa." Skit djävla på dig, livet. Allt blev sämre.
Det utesluter inte att vi utvecklas som människor. Vi älskar och känner tacksamhet. Men först och främst definieras vi av sorgen och ensamheten. Mörkret. Som jag inte tänker mörka för att det ska bli mer uthärdligt för den som betraktar.
Published with Blogger-droid v1.7.4
Inlägg
Deltar i upproret och skriver gärna på ett upprop!
SvaraRadera