Hollywood-gråt

Det är min sjätte Allhelgona. Jag dröjer kvar hos Jeppe när svärföräldrar, maken, mellan och minsting går hemåt i mörkret.

Första gången efter Jeppes död, var jag hänförd av ljusen. Före den här mystiska lördagen var kyrkogården en plats för mig och Jeppe. Nu var vi plötsligt många om att tända alla dessa kärlekens ljus. Mäktigt och varmt delade jag med mig av platsen som annars var min, min, min. Nu, för sjätte gången, är jag mer stillsamt hänförd. Det är liksom lite kommers när folk springer som galningar runt, runt för att tända ljus och lägga ner obligatoriska kransar. Tystnaden och kärleken är inte så närvarande. Men ljusen glädjer mig fortfarande.

Jag tar ett djupt andetag och första hulkandet börjar. Jag önskar mig ett stilla Hollywood-gråt, som lämnar min perfekta makeup orörd och ger mig ett stilla skimmer av salighet. Lite luddig och fluffig i kanterna. Men istället kommer hulkandet, den förtvivlans gråten som ger snor på överläpp och tröjärm. Den våldsamma sorgen som lämnar maskiga rader av mascara på kinderna.

Det är därför jag sällan gråter när vi firar/sörjer Jeppe tillsammans. Jag skulle vilja gråta stillsamt av saknad. Men jag får ångest från helvete. Jag skäms inte för den, men den tar stor plats. Och skrämmer. Så, jag dröjer kvar och tänker att snor och tårar döljs bra i mörker.