Jag gör det ibland. Emellanåt. Kanske ofta i någons ögon. Alltså ägnar mig åt självplågeri. I söndags hade jag en halvtimme över. Solen sken, jag var ute ensam. Hörlurarna åkte in och jag tog fram begravningsmusiken. Det låter kanske konstigt, men det finns en närhet till Jeppe i musiken, i stunden när han bara var ett par veckor bort. Nydöd.
Brahms vaggvisa. Fokus på andning. Jag lever. Det gör ont. Jag ska alltid älska. För ett kort ögonblick, en sekund i evigheten, kan jag inte minnas vilket datum han dog på. Jag andas inte längre. Paniken när han försvinner bakom medvetandet. När minnen bleknar. Panik.
Om minnen blir otydliga kanske det onda avtar. Jag vet inte. Men oavsett så vill jag inte. Om jag tappar bort honom, vem är jag då? Vem är han då? Är vi något utan varandra? Jag vet inte, men allt som finns i mig vill hellre vara i sjukhusrummet med en liten kropp som nyss har slutat leva. Att beskriva hur det känns när han slutar andas, kan inte göras. Men jag är hellre där, i det ondaste onda. Än i ett blekt ingenting.
Och nu sitter jag här, tittar på "Sofias änglar" och studerar noggrant lilla Elsa, som nu är död, och hennes tvillingsyster Tyra. Leukemin plågar alla. Plågar mig. Men håller Jeppe levande.
27 mars 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Tittar till dig som vanligt, men från annan blogg.
SvaraRaderaHar en väninna som miste sitt barn för många år sen, men för henne kunde det lika gärna ha varit i går. Inte tusan läker tiden alla sår.
Nej. Den är där. Oavsett. Och hennes barn nära. För alltid.
(Men jag ska egentligen inte uttala mig. Jag har ingen aning om hur det är. Och jag ber till gudarna att jag aldrig ALDRIG ska få veta det heller.)
Varm varm kram ♥
Kan inte låta bli att undra om vårt engagemang i barncancerföreningen är av samma skäl. Hur som helst, jag föreslår att självplågeri blir ett tema för vår nästa träff.
SvaraRaderaKram.
Ord: Tack!
SvaraRaderaLotta: Ja, jag tror att vi måste vara ärliga med detta. Jag tror säkert att många är aktiva för att faktiskt ge tillbaka, men också att några av oss har en, kanske inte helt medveten, rädsla för att släppa det som har dominerat hela ens utveckling och formandet av det egna jaget. Självklart har vi det som nästa tema. Och träffen blir när?
Stämmer in i era ord ... kunde inte skrivit det bättre själv (som vanligt =)). Är helt med på temat ... och frågar mig samma sak, när?
SvaraRaderaKramar
Helena :o)
Förslag på när lämnat via fb!
SvaraRaderaKram!
Jaha.... och jag får som vanligt inte vara med...
SvaraRaderaDu skriver så att det gör ont i hjärtat på flera än ett sätt och samtidigt är jag lite avis (läs mycket) för att du har orden som ingen annan har...
Finaste Sarah
Pöss Marianne