Vart ska jag gå?

Det är så dramatiskt, som på film. De dör, de här små och unga som drabbas av cancer. Reklamen om tre av fyra som överlever är inte på riktigt. Bara siffror. I min familj dog 100% av dem som drabbades. I morgon begravs ytterligare en, vars familj för alltid blir 100% utan hennes klingande skratt.

Jag tänker ofta att jag ska välja bort. Ignorera alla som kanske ska dö. Men Jeppe förblir död ändå. Och dö ska även jag. Ska jag då välja bort alla fantastiska människor som tillsammans verkar för ett bättre liv? Ja, kanske det. I dag när ångesten trycker sig upp ur magen, upp under revbenen, runt lungorna. Ja, då.

Men inte på måndag när jag träffar ett gäng härliga ungar och deras mysiga föräldrar igen. Inte på årsmötet, där jag kanske igen får förmånen att vara styrelsemedlem. Inte på jubileet i Stockholm. Inte i mejlboxen, på Facebook och i bloggosfären.

Så fattigt mitt liv skulle bli. Utan er. Utan ångest.