Det vanliga

I går var jag och minsting hos ortoped. Han är född med dubbelsidig fotfelställning, också känt som klumpfot. Ett dygn gammal gipsades han och var gipsad i tre månader. Sedan opererades han och gipsen byttes mot skenor som han hade dygnet runt tills han var drygt ett. Därefter har han haft dem på nätterna. I går kom så beskedet. "Nu kan han sluta med skenorna."

Trots att det inte var helt oväntat, var min känsla en överraskning. Något rusade genom kroppen, jag släppte huvudet bakåt och något litet ljud undslapp mig. Tårarna vällde fram och minsting sa: "Men mamma, jag är ju glad." Hjärtat mitt, jag med.

Jag var så glad att jag ville skutta och lät det mesta av min dag präglas av detta härliga.

Jag gick till sängs med två fria små fötter. Och grät mig till sömns för att glädjen är så ovan och skör i min vård.