Jag längtar jättemycket efter Jeppe. Det gör jag alltid när jag är borta hemifrån. Och så här länge har jag inte varit bortrest sedan han dog. Sedan han föddes. Men det är bra, precis som det ska vara. Jag har lärt mig genom alla åren av längtan, att den är som störst när jag har det som bäst.
När bröstet är lugnt och vi har krupit upp med Gyökeres-familjen i soffan, då fattas han som mest.
När Sigge och Mattias håller varandra i handen och delar något som vi andra inte finns med i, då fattas han som bäst.
När jag är med Lena, Sara, Mia, Lotta, Rosie, Pernilla, Sofia, Sulle eller någon annan med värme som kärna, och orden inte alltid är fokus, då är hålet i mitt inre både sprängfyllt och ekande tomt.
När hela huset är fullt av Sverige-klädda vänner för att titta på fotboll och det är folk högt och lågt, det är då han fattas mig som störst.
När jag sitter i en husbil på andra sidan jordklotet, Sigge fotar det han ser utanför, jag smeker Mattias på handen där han sitter mittemot och Klas tålmodigt kör mil efter mil, det är då min längtan trycker sig fram i glädjen.
Så allt är som det ska, precis som det ska.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar