Där han är

Det sägs att vi bär med oss dem vi förlorat inom oss. Det finns många bilder för det. Och även jag har skrivit om det tidigare. Om mina bilder, upplevelser och minnen av och med Jeppe som jag bär med mig i mitt bröst som klirrande guldpengar. Gnistrande, glimmande guldpengar i en skattkista, som aldrig blir tillräckligt full men ändå har det högsta värdet som går att mäta.

Så har jag sagt, och det är sant. Men inte helt och alltid sant. Jag bär med mig Jeppe så gott jag kan. Ändå är det så att när jag reser bort, som jag gjorde hela förra veckan, har jag svårare att hitta honom. När jag sedan kommer hem, kommer jag hem i dubbel bemärkelse. Här finns han. I mitt hus, med min familj och med alla runt omkring. Här har han gjort de allra största avtrycken och här är han allra närmast.

Jag tycker om att resa bort. Jag tycker om att umgås och uppleva. Men allra mest tycker jag om att vara här. Där han är.