En fräsch gammal goding

Jag såg den här filmen förra och första gången för ganska precis tio år sedan. Då tyckte jag att den var fantastisk. Magiskt skådespeleri, sylvass satir och människor att tycka synd om. Den har sedan dess hängt med på min topp tio.

Nu såg jag den igen. Den är fortfarande ruskigt bra, men jisses vad tio år gör med människor. Och då pratar jag inte om filmens människor, de är helt up-to-date. Jag menar mig. Jag tycker verkligen inte att jag har någon fyrtioårskris, men den här filmen slår mig i magen på ett sätt som var helt otänkbart för tio år sedan. Jag är ju där nu, där Lester och Carolyn Burnham är i filmen. Förhoppningsvis inte en tiondel så skruvad som de är, men ändå. Upplevelserna av livets ändlighet, och ibland totala tomhet, är mycket tydligare för mig idag än när jag såg filmen sist.

American beauty var Mena Suvaris stora genombrott, men nu när jag ser den är den ännu mer Annette Benings film. Hennes karaktär gör ont, och trots att hon inledningsvis utgör ett mycket osymptatiskt intryck, är det hon som kommer mig närmast. Jag vill inte, men kanske är det så att hon är den som mest speglar mig själv. Jag vill verkligen inte, men det är mycket man inte vill.

En sista liten reflektion över tidens påverkan på mitt sinne. När jag såg filmen första gången, var grannpojken Ricky Fitts obehaglig och knäpp. Nu är denna voyeur och haschlangare en alldeles begriplig och ganska mysig person. Jag befarar att det inte är bara min ålder som påverkar min syn på honom, utan också tidens anda. Det skrämmer mig lite.