Den tredje juli 2006 hade jag fått nog. Mitt kök såg ut som en vårdcentral, och trots att jag bara hade ett barn hemma hann jag inte vara mamma åt honom. När fick han morfin senast? Hur mycket? Vätskedropp? Brufen? Trombocyter? Kärlek?
Vi ringde Uppsala, till vilka vi bett om att få komma, om vi kunde styra över situationen, när det var dags för Jeppe att dö. Från återfallsbeskedet hade jag fått peppa K hela tiden, om att det skulle komma en dag när vi var tvungna att åka. När det nu var dags, var det jag som inte pallade. Jag bad K ringa de nödvändiga samtalen. Jag gick upp för att packa.
Jeppe låg, som han nu gjorde hela tiden, och halvsov på soffan i vardagsrummet. Precis på den plats där jag nu sitter och skriver. Där har han funnits. Här.
På det vita överkastet på vår dubbelsäng, la jag fram mina kläder. Det var tropisk värme i Sverige just då, så det orsakade inga problem. Inga högklackade behövdes ju direkt.
Jag började packa Jeppes saker. Pyjamas, kalsonger, de vanliga favoriterna. Spindelmannen-filten som jag senare skulle be Fonus-killarna att bädda kring Jeppe. Den gröna skjortan hängde struken i garderoben. Den hade vi köpt inför ett bröllop, en fest som vi njöt av innan beskedet kom några dagar senare. En cool grön militärinspirerad skjorta som han också skulle begravas i. Som han fortfarande bär.Jag plockade ner den från galgen och började försiktigt vika. Mina ben gav vika. Jag behövde skrika, men ville inte väcka Jeppe. Nerför trappen tog jag mig, grabbade tag i K som nyss avslutat samtalet med Uppsala, och sa: "Vi kan inte åka."
Mitt inre skrek åt mig att stanna hemma. Om vi bara skiter i att åka, så kommer han inte att dö. Vi åker ju dit för att han ska dö. Om vi stannar hemma, så lever han. Så logiskt, så enkelt.
K svarade bara: "Du vet att vi måste." Han tog befälet, gick upp och packade färdigt. Jag blev kvar på den sommarvarma trappen, som min son skulle gå på för sista gången morgonen därpå.
Ibland sätter jag mig just där, och låtsas att han fortfarande ligger därinne.
Inlägg
Ja. kära Sarah. Hur ska man kunna bli människa igen efter detta? Det är inte konstigt att vi förblir omänniskor.
SvaraRaderaMånga tankar och kramar till er de här dagarna. Och annars.
Lotta
Jag föreställer mig den sommarvarma trappen som han aldrig mer skulle gå på. Det hugger till i hjärtat. Så fruktansvärt sorgligt. En liten kille som just hade börjat sitt liv, som bara fick några år. Här på jorden.
SvaraRaderaHittar inga tröstande ord utan vill bara säga att jag känner varmt med er.
Kram från Erika
Jag hittar inga ord som känns rätt att skriva... Bara att jag är väldigt ledsen och tycker det är fruktansvärt att detta drabbade er och er lilla pojke! Tack ännu en gång du starka kvinna för att du delar med dig! Kram
SvaraRaderaDet känns fint att några delar mina tankar på trappen, nu så här i sommarvärmen. Tack!
SvaraRaderaHela förra sommaren var vårt vardagsrum o kök en vårdcentral, allt var centrerat kring smärtlindring, vätskedropp, 1000 olika mediciner och hemvården sprang där flera timmar om dagen. Mitt iallt försöker man vara en familj och ge det sista man har att ge för man vet inte om det hemska sker idag, imorgon eller nästa vecka. Ja, jag fattar inte att dagarna kan fortsätta gå fast vår prins inte finns här längre. Men på något sätt är det ett stöd att veta att man inte är ensam även om man inte önskar någon annan att få gå igenom det här.
SvaraRadera