Om längtan

Kanske borde vi som har mycket, låta bli att visa vår längtan, så att de som har mindre får mer plats. Kanske borde vi som har förlorat, gömma vår längtan, så att de som finns kvar får mer plats. Kanske borde vi längta mindre, och vara glada åt det vi har. Kanske borde vi gömma all vår längtan, för att det alltid finns de som har det värre.

Men så är det ju inte. Jag känner ingen som har det värre än jag, subjektivt sett alltså. Såklart att jag kan räkna ut att andra har mer att dra i bagaget och mer ont både ute och inne. Men längtan i sig är en helt subjektiv känsla och bör alltså inte på något sätt jämföras. Och ändå är det just det vi gör med längtan. Värderar, mäter och ser hur den står sig i jämförelse med andras bedrövelse (gärna i form av antal besökare på bloggen eller hur verklighetsbaserad romanen är). Om det går för långt, ägnar vi oss åt det jag brukar kalla eländespornografi.

Jag tänker inte sluta längta (framför allt inte efter Jeppe eller andra sådana där mer positiva, hemliga längtor). Jag tänker inte heller sluta dela andras längtor. Men jag ska bli bättre på att ge mina längtor sina egna värden, oavsett hur hårt, svårt eller gott du längtar efter något. Detta är en uppmaning till dig - längta efter det du vill, hur mycket du vill och på det sätt du vill. Ge längtan en plats bland alla andra viktiga sysslor du har.