Vänner

Jeppe hade en bästis. Sådär på riktigt. Jag kan inte riktigt förklara hur det kom sig, för Jeppe och E var väldigt olika och de var långt ifrån alltid överens. Men de var bästisar i ungefär Jeppes halva liv. Att vänskapen kunde överleva sjukdomen, har säkert många förklaringar. En av dem är ändå att E´s familj är en sådan familj som man vänder sig till. Vi hade inte lärt känna varandra så väl innan Jeppe blev sjuk, men de blev snart viktiga och goda vänner till oss. Det är absolut inte så att andra vände sig bort, det var ingen som gjorde det. Men vissa människor står mer vända åt rätt håll på något sätt. Det är svårt att förklara, men när jag hamnade i kris, behövde jag människor på annat sätt än förut. Eller rättare sagt, för första gången var jag tvungen att erkänna att jag behövde människor. Jag behövde hjälp. Och då var det lättare med dem jag inte kände så väl. Och en del av dem stod vända mot mig, med öppna armar. E´s familj var sådana.

Den 2 juli 2006 bad jag Jeppe att byta om. Det hade vi nästan slutat med. Han låg mest och halvsov eller kollade på film i soffan, och att ha något annat än mjuk pyjamas verkade bara krångligt. Lillebror bodde hos farmor och farfar, denna sista tid i Jeppes liv. Så vi satt mest där i vardagsrummet, jag och Jeppe. Men just denna dag skulle E och hans familj komma över. Jeppe satte på sig shorts, t-shirt, hiskeliga strumpor och en gräslig keps, som han någon dag tidigare fått av en kärleksfull granne. Han satte sig på en stol på baksidan och väntade på att vännerna skulle komma över gräsmattan. Där tog jag två bilder på honom, och de blev de sista bilderna på honom. Jag kunde inte förmå mig att ta bilder på mitt döende barn.

Vännerna hade med sig fika och vi satt ute tillsammans. Jeppe och E gick in för att leka, jag tror att det var sista gången Jeppe lekte överhuvudtaget. E var värd att anstränga sig för, oavsett man var dödsjuk eller inte. En stund senare - en kort stund senare - var orken slut och grabbarna skulle kolla på film. De skulle titta på Scooby Doo och Jeppe sa till den inte lika filmvane bästisen: "Om det blir läskigt, kan jag hålla dig i handen."

Då vet man precis vad vänskap handlar om.

E är idag en oförskämt fin tioåring. Hans blonda kalufs och gyllenbruna skinn, kommer värma många hjärtan. Jag vet att han inte har haft det så lätt, men jag vet också att han har nya, bra vänner. Hans familj är fortfarande viktiga vänner för oss. Och vi alla bär Jeppe ihopslingrade med varandra, så att vänskapen lever vidare i andra trådar, i samma trådar.