Det där med att skilja på mitt och ditt är sällan något problem för de flesta av oss. Jag lyckades inte ens sno ett Bugg på Lill-Kometen, vilket då på något sätt ändå var ett krav för att vara i den fräna klungan. Möjligen har jag glömt att lämna tillbaka något jag lånat, och jag blir blossande röd bara jag tänker på att jag kanske - visserligen ovetande - är skyldig någon pengar. I relationer har det inte varit helt hundraprocentigt, och inte heller lika enkelt som med prylar och pengar. Nog har jag umgåtts med någon av det motsatta könet, som tillhörde någon annan. Det svider än i dag. Jag har till och med umgåtts med det motsatta könet, trots att jag tillhörde någon annan. Märkligt nog svider det inte alls. På något plan.
Inget av det ovanstående är något problem i dag. Det som handlar om mitt och ditt nu, är berättelserna. Om någon ger mig ett förtroende och ber mig att behålla det, då klarar jag det. Men om någon delar något med mig, utan att uttryckligen be mig bevara det inom mig, är det då mitt att förvalta på det sätt jag själv behagar?
Ett av Jeppes allra tydligaste kännetecken var integriteten. Om jag då berättar hans historia, har jag då tagit något som inte är mitt? Om jag inte berättar hans historia, försvinner en del av min egen berättelse då?
Inlägg
Ja, det där är jättesvårt. Jag berättar ingenting som jag inte tror David hade velat berätta. Det som jag måste behålla för mig själv skriver jag ner i min alldeles privata bok där inga tankar är förbjudna. Men det är lättare med David än med Jeppe. David sade uttryckligen att jag skulle berätta om honom och berättade själv de mest dråpliga historier om sig själv för andra. Vissa saker ville han dock behålla och det respekterar jag. Berättelsen om honom blir då naturligtvis inte hel men det gör ingenting. Han är hel för mig och därmed är min berättelse så hel den kan bli. Även om vi berättar allt har vi tyvärr ändå inte helheten. Vad David innerst inne tänkte, vet inte jag.
SvaraRaderaSarah, jag tror att din respekt för Jeppe är så stark att du inte passerar hans gräns. Det gör inte din berättelse mindre hel.
Många kramar
Min sorg är ny... bara drygt tre månader gammal.
SvaraRaderaJag har nyligen hittat din blogg, har inte orkat läsa allt ännu, men det jag hunnit med känns skönt att läsa. Jag famlar mig fram i det som ska vara mitt liv... / Mamma L
Tack Lotta, för att du tror på min berättelse.
SvaraRaderaAnonym, jag är så ledsen för din skull. Jag hoppas att du fortsätter att läsa i famlandet. Mejla mig gärna (sarah.lombrant@telia.com) om du vill "prata" mer på tu man hand. Stor kram till dig!