Att förstå, eller inte

Jag visste att Jeppe skulle dö. Jag förstod det inte. Men jag visste.

Att veta är att förnuftsmässigt registrera något. Vetskapen är rätt ytlig men ger dig ändå möjligheter att välja hur du vill agera. Under Jeppes tre sista veckor i livet tog jag rätt många, onödigt svåra, beslut. Jag upplever de flesta av dem förnuftsmässiga. Åtminstone utifrån den verklighet jag hade då. Att förstå är flytta in visdomen i blodomloppet och låta den sjunka in i kroppens minsta beståndsdelar. Vissa saker ligger där från början. Vissa saker kommer dit utan ansträngning. Som kärleken, som faktiskt både är en förnuftsmässig vetskap men i allra högsta grad en känsla, en förståelse av sitt eget väsen. När min mellanpojke föddes, kom kärleken som ett slag i magen. Vare sig förr eller senare har jag känt något liknande. Med det kom också en vetskap om att det är så här är det är, och jag förstod för första gången hur stor min kärlek var till Jeppe, som redan var fyra år. I fyra år hade jag inte vetat, inte heller kunnat förstå.

Nu har det gått över fem år på andra sidan, den utan. Jag har hela tiden vetat att han är död. Tro mig, det är det enda min hjärna sysslar med. Så jag vet. Jag visste att han var död när andetagen dog ut, bröstkorgen sjönk ihop och mitt hjärta skrek rakt ut i en tystnad tyngre än trohet. Men jag förstod inte. Det fanns inte i mitt system. Jeppe är död. Bara ord, ingen känsla som går hela vägen in. Jag pratar om det. Jag sörjer. Jag längtar. Men saknar inte. För att sakna, måste jag förstå.

Någon gång händer det att förståelsen öppnar sitt fula tryne,och försöker locka in mig i hans oåterkalliga kyla. Ormen vill ge mig sitt allra mest lockande äpple av finaste guld. Men jag värjer mig för hålen som öppnar sig, kravlar mig fast vid mig själv, vid dig, vid Jeppe. Jag vet. Men jag förstår fortfarande inte. Och vill inte heller.