Vilse

Jag är vilse. Min inre kompass åker virvelvind utan början, utan slut. Jag vet inte vad som är min plattform, jag vet inte vad som är mitt mål. Jag är vilse på jobbet. Jag är vilse i kärleken. Jag är ensam, men ändå inte.

Jag tar en promenad med stavarna i femkilometersspåret. Det är bra. Tydlig början, tydligt slut och kompassnålen hejdar sig lite. Vickar lite åt sidorna, men håller sig ändå mot norr. I bilen på väg till affären kommer tårarna. De kan jag, och virvelvinden blir radiostyrda bilar. Om det bumpar i, sitter jag ändå stabilt. Jag tar mina tårar, en tändare och ett ljus och landar hos Jeppe. Ångesten drar i bröstet, jag vill lägga mig ner, vara hos Jeppe. Blomkvisten som lagts ner hos honom, värmer ångesttaget och slätar ut det något. Kompassnålen drar söderut, där den inte hör hemma men känner sig bekvämt hemmastadd.

Nyduschade ligger jag och de flesta av mina pojkar i dubbelsängen. Jag lutar mitt huvud mot mellankillens axel. Han drar sina fingrar genom mitt blöta hår, tvinnar, älskar. Lillknodd smaskar på nappen, vänder skenorna i sidled och lyssnar på pappan som ligger i mitten. Han läser "Herr Gris åker till månen". Herr Gris är också vilse,  för han tror att det är bättre på månen än på jorden. När han sitter på månen och inte kan se sina vänner längtar han hem, far hem och slutar vara vilse. Jag blundar, lyssnar på grisens, fårets och elefantens återföreningskalas. Jag luktar på Stålmannen-pyjamasen vid min kind.

Lite mindre vilsen. Inte kärlekstunneln. Definitivt inte Lustiga huset. Men kanske promenaden där emellan.