Ur "Brevet till Jeppe"

Hon ville så gärna tro att han var i himlen, hennes Himmelprins. Men sanningen var och förblev att han var ett ruttnande lik ett par meter ner under jorden. Hon tänkte ofta på hur han såg ut därnere, om det fanns något att fortfarande känna igen. Att älska. Ändå, det hade varit mest bekvämt att säga till folk att hennes ena son var i himlen, det var ju det de flesta ville höra. När hon emellanåt var kräktrött på att förställa sig, sa hon som det var att, nej, han är ingenstans. Han är död. Och den förfäran som hon möttes av, gjorde att hon skapade sig sin Himmelprins. Då fanns han där för att kunna återberätta för andra om. Och effekten blev ju, såklart, att hon ibland satt och tänkte på honom som sin Himmelprins. På sin månskärva, med svängande ben och fiskespöt dinglandes ovanför himmelsvattnet, satt han där. Ouppnåelig, men vacker och hel. Och hon fördjupade sig i latinamerikanarnas magiska realism, där lögnen var en del av tillvaron, där lögnen var en del av sanningen.