Film att gråta till, med ett leende

Javier Bardom spelar känsligt och makalöst Ramon, en man som i sin ungdom dyker med huvudet före på en sten. I trettio år ligger han helförlamad till sängs, lycklig och olycklig. Han tas om hand av sin familj och längtar efter att dö. Men det är ingen tyst önskan, utan själva samtalsämnet filmen igenom.

Ramon älskar sin familj och vännerna, och på sätt och vis sitt liv. Familjemedlemmarna och vännerna älskar Ramon, en del så mycket att de vill bevilja hans önskan. En del så mycket att de inte ens vill tänka tanken. Och det är filmens behållning, det finns ingen sanning. Det finns inget rätt. Och inte heller något fel.

Men i Gråta med ett leende (originaltiteln direktöversatt blir istället Hav inombords) finns det värdighet, och önskningar. Och där kommer tårarna, hela tiden gråter jag när jag ser filmen. Men leendet ligger också där, nära och intimt. De hör ihop de där två, skrattet och gråten.