Om ganska små barn och andra älskade

När mitt första barn var litet, sa en klok kvinna till mig att inte stressa upp mig så fasligt. Jag tyckte att det var jobbigt att barnet sov hos mig, och den kloka väninnan konstaterade lugnt att han inte skulle göra det när han var femton. Sant. Han fick aldrig bli femton, men i alla fall. Han slutade sova hos mig när han var fyra. Jag har tänkt mycket på det där, varför jag egentligen tyckte att det var jobbigt att han sov hos mig. Jag sover som en stock, var jag än är och med vem jag än delar säng. Det finns otaliga bevis på det, alla kanske inte så smickrande för mig, men det får jag bjuda på. Det var nog så, att jag trodde att jag inte skulle vilja ha barnet i min säng.

I förra veckan var jag på öppna förskolan med mitt tredje barn (som naturligtvis också sover i min säng) och lyssnade på uppstoppade och präktiga mammor som tävlade om vem som duktigast hade vant barnen av med både bröst, sängvärme och rumsdelning. Stoltheten över att åttamånadersbebisen sov själv i ett eget rum gick inte att ta fel på. Jag log och nickade, men ville egentligen bara stöna och sucka. Men vem är jag att säga att mitt rätt är rätt?

Jo, just ja, i den här bloggen tar jag mig den rätten att ha rätt om allt. En strålande idé för mitt ego, för övrigt. Så jag säger, kryp ihop med din knodd, din man, syster, fru, mamma eller bästa vän. Rätt vad det är vill eller kan den utvalda inte sova i din säng längre och du kanske får käka syntetiska serotoniner istället.