Tiden går också bakåt

Jag har under en period använt mobiltelefonen som kalender. Det är praktiskt, eftersom jag är så gott som gift med min mobil. Eller kanske är den min älskare, för jag tillbringar nog mer tid med den än min verklige, levande make. Mobilen är alltid med och det dyker upp smarta påminnelser så lång tid innan en händelse som jag själv väljer. Jag tyckte att övergången från papperskalender till digital gick förvånansvärt smidigt.

Men, och det här är ett utdraget, Tony Irvingskt men, så kom en dag. Den dagen skulle jag vandra lite kort på minnenas stig, bara ett par år tillbaka. Jag skulle hitta ett datum då jag och goda vänner för första gången besökte en alldeles vanlig, speciell familj i Uppsala.

Då tog jag trappen upp till skåpet, som innehåller ett halvt ton papper från 2004 och framåt. Bland annat mina kalendrar. Och i den från året 2008 fanns en tydlig och prydlig notering om resan till dessa goda vänner.

Jag gick ner för trappen och förde över alla inlagda händelser i mobilen, både kommande och utförda, till papperskalendern. Mina möten, träffar och noteringar är inte bara påminnelser framåt, utan i högsta grad en historisk översikt över min tillvaro. Tillvaron kan vara tråkig, rolig, sorglig och fantastisk, det kan vara hur det vill med det. Men det är min tillvaro, och jag vill ha den kvar i gammalt hederligt pappersformat att bläddra fram minnena ur.