Amputation eller Att förlora ett barn

Tänk dig att du är med om en svår olycka eller sjukdom, och du förlorar din högerarm. Om du är vänsterhänt tänker vi oss för enkelhetens skull att det är din vänstra arm som amputeras.

Smärtan var så stor att du förmodligen hamnade i chock, och med lite tur kanske du inte minns hela händelseförloppet av olyckan. När du vaknar upp, är det fortfarande rätt dimmigt, säkerligen en hel del morfin hjälper dig att leva i en glasbubbla. Där inne är du, och du kan inte rikigt förmedla dig till dem du ser utanför. Du känner igen dem, men var och en är lite olik sig. Eller är det du som har fått nytt seende?

Efter ett tag är du tillräckligt medveten för att prata lite. Alla är glada för att du finns, men ser på dig som om de inte är helt övertygade. Du sneglar hela tiden åt din högra sida, och ser det som fattas. Eller snarare ser du inte det du borde se. Långsamt, långsamt börjar du förstå vad som har hänt.

Du börjar röra dig långsamt, sätter dig upp och så småningom ställer du dig upp. Balansen finns inte där, och du rör dig försiktigt och inser sakteliga att du kommer att få lära dig allt igen. Om från början tas varje litet steg.

Inom en ganska snar framtid kommer du att kunna börja göra små, vardagliga saker med vänster hand som att äta, låsa dörren och knappa på tangentbordet. Det går i lite makligare tempo än förut, men det går. När en något längre period passerat, kanske du kan göra lite mer avancerade saker som att cykla och att köra bil.

Med den långa tiden kommer du förhoppningsvis att leva ett ganska vanligt liv. Du gör det som alla andra gör, det mesta lika bra som alla andra. De runt om dig tänker inte så mycket på det längre, att det faktiskt är något med dig som det inte är med alla andra.

Trots att allt ser enkelt ut för dig, är det mesta rätt svårt. Du har ofta fantomsmärtor i din arm som inte finns och ser ofta tillbaka på tiden som var före. När du ligger i din säng på kvällen, smeker du sakta din stump. Du talar stilla med dig själv, kanske till och med till armen som inte finns. Du lever, och är tacksam för det, men är för alltid en annan. En amputerad.

Foto: Mia Axinge