Den här dagen, en vacker, varm och solig dag, för åtta år sedan, stod jag brud här hemma i min trädgård. Omgiven av vänner och släkt, var jag vacker som aldrig förr. Han, mannen vid min sida, var självfallet snäppet vackrare. Och som en liten krona på toppen i denna idyll, fanns vår snart treåriga, helvilda men för dagen finklädde son. Jesper.
På en liten platå som jag ser från flera av husets fönster blev jag fru. Det var vackert som attans och sedan partajade vi till tidiga morgonen, då vi äntligen hade vett att ta taxi till hotellet och låta bröllopsnatten också få bli bröllopsnatt, även om det enligt klockan redan var morgon. Jeppe hade jag nattat vid halv tolv i vagnen i trädgården, och han togs nu om hand av mostrar och kusiner. Så honom tänkte vi inte ett dugg på under vår bröllopsnatts morgon.
Dagen efter stod vi här, bland familj och feststlitna trädgårdsdetaljer, och lovade varandra att det från och med den stunden skulle bli lite lugnt. Kärlek, barn, hus och bröllop på fem år kunde ju gott belönas med en mer stillsam tillvaro.
Ett halvår senare var jag gravid, lycklig men inte välmående. När den bedårande mellanpojken fötts, dröjde det bara fyra månader tills Jeppes diagnos ställdes. T-ALL, stadium fyra, högriskbehandling.
Under de kommande två och ett halvt åren fanns ingen vila överhuvudtaget. Det vet ni som har varit i denna märkliga kokong av kortison, cytostatika, strålning, operationer, väntan och kärlek. När de två och ett halvt åren tog slut och inga andetag mer hördes, var jag för trött för att vila. Och på samma bänk som jag och min man betraktade världen, kan jag i dag se ut över kyrkogården där Jeppe vilar.
Två år sedan upplevde jag den mest märkliga blandning av lycka och sorg när pojke nummer tre kom till världen. Han fyller snart två år.
I åtta år har vi försökt vila. Utan resultat. I morgon ska jag ta med min man ut i trädgården och göra ett nytt försök. Nu behöver vi pausa från alla stora händelser.
Och i samma ögonblick som jag skriver det, vet jag att det inte går. Livet pågår runt om mig hela tiden, oavsett jag vill eller inte.
Inlägg
Ja Sarah det var en fin dag å se min kjære bror og deg gifte dere i deres fine trædgård. Jeg er inne å smyglæser din blogg og den berør meg veldig.
SvaraRaderaHar lyst å komme med et minne fra den vidunderlige dagen. Jeppe var hos farmor og farfar og vi skulle pynta han med skjorta og fine byxor og en slips. Hur vi enn prøvde å lokke Jeppe med at han skulle ha slipsen på så ville han ikke eller jo en kort stund tils han kom frem til Lillån og såg at de andre barna ikke hadde slips på så da tok han fort av seg den...Uansett slips eller ikke så var han så stilig med det nye finklærne. Jeg husket også hur han sprang omkring fra det han kom tils vi gikk hjem da var han i full fart å dansede på dansegulvet. Og hur han stod på den høye steinen i trædgården og ropte på mamma og pappa at dere skulle se på han mens vigselen pågikk:-)
Tenker på dere massor og er glad i dere. Klem Jenny
Tack snälla du för de fina minnesbilderna! Kram och ha det fortsatt gott "over there".
SvaraRaderaSarah