Carpe diem och allt det där

Det är en förhärskande teori, och ofta en fungerande sådan, i vårt samhälle att man ska leva i nuet. Ta tillvara på dagen och uppleva det lilla i tillvaron. Precis om det skriver jag ibland, och således är även jag inlemmad i tankesättet.

Men så uppstår de där tillfällena när det inte längre är möjligt att blunda för det. Teori, javisst, men i praktiken? Jag promenerade med en god vän igår. Vi pratar om allt möjligt när vi ses, men Jeppe finns hos oss båda och det blir naturligt att vi pratar om det som är svårt. Det är bra för mig. Vid graven pratade vi om annat som också är svårt.

Och senare i duschen kom tankarna. Om flickan som i detta nu ligger på sin dödsbädd, ångestfylld och döende i cancer. Carpe diem liksom? Hon sörjer sitt bröllop som aldrig blir av. Njuta av stunden? Typ. Två av mina nära vänner är ofrivilligt barnlösa (de kanske är fler än två, men dessa två har delat detta med mig), hur kul är det att fokusera på nuet då? När man bara vill vara i en framtid? I en framtid med ett barn som de längtar efter, då kan de börja tänka på att njuta av nuet.

En klok kvinna, och tillika min terapeut under ett år (ja, det året Jeppe var nytransplanterad och sedan dog) sa vid ett tillfälle: "Utan en framtid finns inget nu." På tal om att jag kände mig stressad över allt jag missade i nuet, genom att inte vilja, orka eller kunna göra något annat än att vara med Jeppe. Det funkade för mig. Inte förrän jag kunde börja se en framtid, kunde jag börja träna på att leva i nuet. Sedan dog Jeppe, och jag har inte riktigt fått till det där än. Framtiden är fortfarande bara en lång räcka med tid.

Nej, jag fattar såklart poängen med att inte tappa bort sig själv i all stress och bara planera sönder sitt liv. Men det är så mycket enklare att skriva Carpe diem på en canvas-tavla och sätta upp på vägen, än att faktiskt göra det. Alla försöker, men alla har inte en rimlig chans.