Omformande associationer

Jeppe är längst fram. Så är det bara. Det kan tyckas orättvist mot mina andra barn och mitt liv i övrigt. Ändå, låter jag Jeppe vara längst fram. De andra två skönheterna har jag förmånen att se på varenda dag. Jag kan lukta, kittla, bråka, skälla, leka, äta och sova med dem. Det kan jag inte med Jeppe. Så då låter jag honom vara först i andra sammanhang. Som detta till exempel.

Trots det pratar jag inte om Jeppe jämt. Inte ens hemma. Det kan faktiskt gå dagar utan att vi pratar om honom. Då är det skönt att ha honom främst, så att han alltid är med ändå.

Och så kommer ibland de där märkliga tillfällena när han borde vara långt borta och det ändå kommer att handla om honom. Under ett par kvällar har jag och min man sett på förmodligen årets, kanske decenniets sämsta film. Det var en uppföljare, och ettan tyckte vi var en lättsam och underhållande action. Tvåan var obeskrivligt dålig. Så kan det gå, och det är lite fascinerande i sig.

Där, mitt i skitfilmen, säger jag till min man:
"Åh, Jeppe skulle älska den här. Vad roligt det hade varit och se denna med honom!"

Världens skitfilm kan vara världens bästa, bara man har rätta ögonen på sig. Filmen var Transformers: Revenge of the fallen.

På Jeppes sista jul fick han, bland annat kan jag tillägga, Optimus Prime, ledaren för Transformers. En svindyr, svårbyggd leksak som han var omåttligt stolt över. Han hade sett tecknad film med Transformers, ärvd av kusinerna, som om möjligt var ännu sämre än den vi såg häromdagen. Och Jeppe älskade den.

Så vem är jag att säga att filmen var dålig? Kanske var Jeppe smartare än jag. Filmvan var han definitivt. Cancerbarnen blir ju det. Då blir detta inlägg ändå ett filmtips. Se Transformers: Revenge of the fallen med rätt ögon och det blir säkert succé.