Prestationsångest

Tack vare två andra bloggare, "Annas anatomi" och "Dolce Bambini" (båda finns länkade till vänster) har ganska många människor hittat till min blogg. Det gör mig självfallet mycket glad, så tack Anna och Anna.

Men en del prestationsångest ger det ju också. En vän sa till mig i går att jag naturligtvis skulle fortsätta att skriva som jag alltid har gjort. Och det är ju klokt, det är ju därför några har läst mig och sedan länkat vidare. Ett gäng trogna läsare har jag också haft sedan jag började skriva. Men riktigt så enkelt är det inte. De som läser ska ju begripa det som står. Så hur gör man? För vem skriver jag?

Jo, till syvene och sist, skriver jag för mig själv. Det är en slags rening- och rensningsprocess för att få ur mig allt det onda och det goda. Därför har jag inte gett någon bakgrund till Jeppes död, eller berättat om mig själv på något kronologiskt sätt. Jag tänkte att du som läste ändå redan visste. Och nu är det inte så. Men jag tänker inte ändra på mig. Jag vet att det är texterna om Jeppe som får mest uppmärksamhet, men jag tänker fortsätta att skriva om annat också. Bakgrunden till denna blogg finns i inläggen sammantaget. Vill du som läsare veta mer, får självfallet fråga om du vill. Jag älskar att prata om Jeppe, det ger tyngd åt hans existens. Han finns när vi pratar om honom.

Så du trogna läsare - alltid roligt att se dig.

Och du nya - välkommen, både med och utan frågor!