Jeppes förvåning när han fick gå inomhus med klassen på skolavslutningen i lekisklassen, gick inte att ta miste på. De sex-sju gånger han under lekisåret kunnat delta i verksamheten var det utomhus på grund av infektionskänsligheten. Men den här dagen kunde jag strunta i det, det var ju ändå kört. Jeppe skojboxades med en kompis och den korta sejouren i klassrummet slutade i tårar, och vi gick hem, hand i hand.
Jag berättar för Jeppe att de dumma i blodet har kommit tillbaka och han blir så tung i axlarna. "Måste vi åka till Uppsala nu?" Ja. "Hur många nätter måste vi vara där?" Jag vet inte. "Jag förstod att du skulle säga så, mamma."
Så gick vi där, hand i hand, på väg hem från hans första, enda skolavslutning. Jag visste att det var den enda.
I kväll ska jag stolt betrakta mellanpojken när klasserna samlas på trappan för att sjunga för oss. Där kommer också de som går ut fyran att stå. Jeppes klasskompisar. Och jag ska inte visa något av det jag känner.
På Jeppes skolavslutning firade vi inget alls. I dag ska jag köpa ballonger.
Inlägg
Kram!
SvaraRaderaLilla underbara killen. Att fråga sig varför känns banalt men det är ändå den frågan som dyker upp i huvudet. Varför ska inte en liten kille få fortsätta att fira skolavslutningar?
SvaraRaderaOch vi biter ihop tills allt brister.
Många kramar
Biter ihop och brister, samtidigt och om vartannat. Tack för era kramar.
SvaraRaderaDu vet att jag tänker... som du tänker. Som vi alltid tänker, vännen!
SvaraRaderaMia
Tänker på din Jeppe och alla andra barn som inte får fira fler skolavslutningar och känner varmt med er.
SvaraRaderaTack Erika!
SvaraRaderaHoppas Tias avslutning gick bra för er alla.
SvaraRadera*kram*