I pionernas tid

Vi satt och åt hotellfrukost, jag och min man, i pionernas tid 2005. På bordet stod en liten vit vas med en blekrosa pion. Vi pratade mycket om Kevin den helgen. Kevin som snart skulle dö. Jeppe hade visserligen varit sjuk i ett och ett halvt år, men återfallet hade ännu inte kommit, och någonstans förutsatte vi den mesta av tiden att allt skulle gå vägen. Men med Kevin visste vi. Jag tittade på pionen och tänkte att dess skönhet, dess onödiga överflöd måste vara ett bevis på att det ändå fanns en mening. Livet är inte bara födelse, lidande och död. Om det finns något så onaturligt vackert som pioner, då finns det något mer.

Och jag lovade mig själv att Kevin skulle få min första pion året därpå, varthän han än vilade då.

Ett par veckor senare dog Kevin, och lagom till hans begravning fick Jeppe sitt första återfall. Kampen att se meningsfullhet i tillvaron blev hårdare. Hur kan en pojke på sex år dö, när han fyra dagar tidigare fått en lillasyster?

Bilden är tagen i slutet av juni 2006. Jag väntar på att pionerna ska slå ut för att kunna gå med den första till Kevins grav. Jag väntar också på att Jeppe ska dö. Och jag vet att nästkommande år, måste jag gå till två gravar med pionbuskens första utslagna blommor.

Sedan juni 2006 har min kamp för att hitta en vettig tillvaro med så mycket mening som möjligt, blivit en heltidssyssla.

Sedan dess har också ytterligare en betydelsefull liten kille lämnat min värld, och nu tittar jag ut genom fönstret på min pionbuske och väljer noggrant ut de tre största knopparna som ska läggas på gravarna. Kevins, Jeppes och Petters. Jag ska lägga dem där, och fortsätta mitt sökande efter mening i pionernas skönhet.