Märkbara ord

Att vara svensklärare och samtidigt påpeka något som är illa uttryckt, är inte så lätt. På jobbet är det en sak, men i privatlivet aktar jag mig noga för att kommentera språk. Alla har ju åsikter om lärare, och att vara duktig i språket är känsligt för andra.

Men nu tänker jag ändå ta mig friheten att kommentera ett par meningar som gjort mig irriterad. Man ska f-n tänka på hur man formulerar sig när det ska i tryck.

Den första meningen - eller rättare sagt frågan - läste jag i tidningen "Vi i villa", en gratistidning bestående till nästan hundra procent reklam som dimper ner i brevlådan då och då. När så lite text ska produceras, borde det vara av god kvalitet. I det här fallet vill jag påstå att det inte var dåligt rent grammatiskt, men uruselt semantiskt. Ett villaägande par intervjuas med ett tiotal frågor om sitt hus. Efter frågan om vad de är mest stolta över borde det lilla reportaget avslutas. Men nej, man frågar paret:
- Och vad skäms ni mest för?

Tjoflöjt. Där kom det. Du som är husägare, glöm nu för allt i världen inte att du ska skämmas. Det räcker inte med halvfabrikatet, celluliterna och det outnyttjade gymkortet - ha nu rejält med ångest för att ditt hus inte är perfekt också.

Den andra meningen är för mig personligen en ren förolämpning, men också den formulerad i ren tanklöshet (och det ska man ju alltid ursäkta, "jag tänkte inte", eller hur?). Bingo och Katrin har blivit föräldrar. Grattis, det där med barn är ju helt fantastiskt. På frågan hur flickebarnet mådde, blev svaret:
- Toppen, hon är helt frisk och bra.

Tjoflöjt igen. Så vi med inte helt friska barn har inga bra barn? Jo, jävlar. Nu svär jag också. Mina döda, missbildade, fläckiga, organdefekta, sneda barn är faktiskt inte bara bra, de är bäst.