Den allra sista gången vi kom till Uppsala tillsammans med Jeppe, uttalade jag mitt livs största lögn. Jag orkar inte ta den nu, men väl det som kom alldeles efter. Jeppe hade sovit ganska gott på morfinet under bilresan upp, och var rätt glad när vi installerade oss i rummet med giraffstöden under hyllan. Han började direkt att skapa samma ordning som han alltid gjorde när vi kom dit. Det viktigaste vara att få in Playstation. Sagt och gjort, G åkte ner till Lekterapin och ordnade en vagn med tv och spel i ett. Skönt, de fungerade ofta bättre än de andra.Jeppe öppnade fodralet till favoritspelet - just då det ENDA spelet - och fodralet var tomt. Jag hade missat att lägga i den. På hans allra sista resa, i hans allra sista rum, hade jag glömt den ägodel han just då värderade högst.
Jag sprang ner på stan, till Game. Jag hade varit där ett par gånger, och Uppsala centrum var redan både bekant och nära. Utan en sekunds eftertanke går jag fram till disken, berättar att min son ligger på sjukhuset och ska dö om några dagar. Killen i disken plockar fram spelet som jag betalar. När betalningen är genomförd säger expediten:
- Och så kommer du tillbaka med spelet sedan och får pengarna tillbaka.
Det gjorde jag också, bara någon dag senare. För när jag kom tillbaka till sjukhuset hade Jeppe somnat och var bara vaken sporadiskt under sina sista dygn. Han spelade aldrig mer Lego Star Wars. Killen i butiken, vem var han? Jag har ingen aning. Men han är en av alla de människor som finns sparade inuti mig med en extra guldstjärna i kanten.
Inlägg
Oj, tvingas ta några djupa djupa andetag. Epidoser, för evigt inetsade i vårt inre. Kramar
SvaraRaderaEpisoder, skulle det stå. Undra vad en epidos är. Kramar igen
SvaraRaderaOj..
SvaraRaderaDet värker i hela mig. Tårarna rinner och plötsligt så kändes inte det där med att dammsuga huset i några stressade minuter så aktuellt längre.
Vill ge dig en stor, hård o varm kram just nu!
Helena
Du skriver så himla bra!!!
SvaraRaderaTårarna rinner och jag vill inser att det gäller att ta vara på varje minut tillsammans med de man älskar!
Ulrika
Lotta: En epidos måste vara en ännu ouppfunnen medicin som skulle trollat bort cancern hos våra pojkar!
SvaraRaderaHelena: Kramen tas tacksamt emot när som helst!
Ulrika: Njut av de älskade, det gör jag så mycket jag bara förmår!
Ja naturligtvis. Genialt. Jag önskar att jag skrivit fel för en sådär fem år sedan. Kram
SvaraRaderaÅ där rinner mina tårar.
SvaraRaderaUppsala för mig är så starkt förknippat med Lova, hennes sista rum var rum 6.
Där bodde vi i nästans 1 månad. Sedan åkte vi hem för att hon skulle få dö på sjukhuset hemma.
Jag har svårt att se bilder där andra sjuka barn är på ackis, på bonken för jag blir så påmind om Lova.