Tiden som önskning

Jag har svårt med tiden. Klocktiden och jag är inte ett. Det är inte så att jag är dålig på att passa tider, tvärtom är jag nog alltid irriterande tidig. Det är mer det där med hur långt fyra år är, det är ju inte på riktigt, bara en kalenderuppgift. Fyra år kan vara ett ögonblick, och en evighet. Samtidigt. I samma sekund.

Gemensamt med många andra är dock min önskan och längtan efter mer tid. Både framåt och bakåt, om du förstår hur jag menar. Jag vill att åren med dem jag älskar ska sträckas ut och vara alltid.

Nu har också mellanpojken upptäckt tiden. Överhuvudtaget är det mycket siffror, pengar och beräkningar. Lite tjatigt, måste jag erkänna. Men han upptäcker sin omvärld och livet vidgas, sträcks ut åt alla håll och kanter. Samtidigt så krymper den. Han är ett barn som mer än väl vet att livet är begränsat. Och hans önskan om mer tid tog sig ett mycket tydligt uttryck vid läggdags i kväll. När jag kramar och pussar enligt familjetradition och efter kvällens rutinbestyr, säger han med sin mun mycket nära min:
- Mamma, önskar inte du också att klockan var sex, så att vi kunde vara med varandra?

Jo, det önskar jag. Jag önskar mig många saker, men just i dag önskar jag att klockan var sex så att jag fick ett par timmar på mig att återgälda denna den vackraste kärleksförklaringen av alla. I morgon ska klockan vara sex hela dagen.