Omänskliga dagar

Jeppe och jag sitter och äter jordgubbar och vattenmelon. Det är det som gäller just den här dagen. K tittar på mig ett kort ögonblick, det blir inte så många möten med ögonen dessa dagar. Hans axlar är förvånansvärt sluttande med tanke på de beslutsamma stegen han tar när han går igenom sjukhuskorridoren, mot dagavdelningen och dr J´s kontor.

K är borta i några minuter, dr J kommer med honom tillbaka och har tårblänk i ögonen. Vi har just meddelat honom att Jeppe inte ska få någon förlängande behandling. K har utan tvekan berättat för honom om det beslut ingen människa, och kanske allra minst en förälder, ska behöva ta. Jeppe har noll chans till överlevnad, men vi har ändå blivit erbjudna en kur som skulle kunna förlänga hans liv med några månader. Dr J och sjuksköterska P talade tyst och tydligt till oss, när de beskrev till vilket pris detta skulle kunna ske. Kanske skulle Jeppe bli en grönsak, kanske blind, kanske skulle organ lägga av och med all säkerhet skulle han få ont.

Personalen lämnade rummet, vi hörde Jeppes röst utanför där han sin vana troget babblade på med någon från lekterapin som tog hand om honom medan vi hade livets största samtal. K bestämde snabbt och utan tvekan: "Det räcker nu." Jag protesterade inte, men dr J ville inte ha något besked förrän dagen efter. De djupaste andetagen i den stilla tiden, fyllde våra lungor och vi gick ut till vår pratande sexåring.

När dr J dagen efter lämnat av K hos mig, är K törstig, går ut i köket. När han inte kommer tillbaka, går jag efter honom. Där i familjeköket står världens starkaste man och stirrar på två dunkar. En röd och en gul. Han har just tagit ett beslut, som ingen människa kan ta, men nu kan han inte besluta om saften smakar bäst som röd eller gul.