Fejan eller kvittra?

Det är så hemskt. Gaza. Dennis Hopper. Maj-ångesten jag ser i ögonen hos mina vänner. Fullgångna bebisar som aborteras i Frankrike. Jeppe som fortfarande är död.

Så idag tänker jag skriva om något totalt oviktigt för att balansera. Jag ska ta mig- och ge dig- lyxen att ägna oss åt ett rejält i-landsproblem: Facebook eller Twitter? Om nu någon tvingas att välja.

Jag har varit tidigt ute med både FB och Twitter. Så tidigt, att jag fick lägga ner eftersom de jag ville umgås med inte fanns där ännu. Jag skriver det bara för att få känna mig lite frän och cool. Bjud på det, du.

När jag efter första försöket hakade på FB igen hade ytterligare dryga året gått. Och då fanns många spännande människor där. Roligast (ursäkta ni andra) har nog varit Ludvika-folket, med gamla cabaret-gänget i spetsen. De som jag faktiskt undrar ibland hur de har det, utspridda som de är över världen. Vardagskommunikationen har varit mycket praktisk (jag e-postar nästan inget längre)och att kolla om gamla snyggingar fortfarande är snygga har varit mycket roligt.

När jag var som mest nyförälskad i FB testade jag Twitter och fattade inte alls vitsen med det. Varför skulle jag vilja följa någon som som jag inte känner? Och varför skulle jag skriva tweets för okända?

Nu har ytterligare något år passerat. FB är jag fortfarande inne på varje dag, men skriver alltmer sällan (förutom att jag länkar hit förstås) någon statusuppdatering. För vem vill egentligen veta att jag grät i två timmar igår? Eller att min man är på jobbet och jag känner mig lite ensam? Eller att lillkillen rent bedårande säger "pjutt" när han släpper rejäla brakskitar? Ja, någon. Någon gång. Kanske ibland.

För ärligt - dagishämtningar, hundpromenader och rödvinspimplande på fredagskvällen har sina begränsade nyhetsvärden för de flesta. Och alltså även för mig. Jag tycker om att se att folk mår bra och att livet rullar på. Men mer gillar jag knasiga länkar till Youtube, eller foton från förr. Eller ett par coola träskor på bild och när någon skriver något konstigt eller varför inte filosofiskt. Och det blir inte så ofta.

Så nu kvittrar/twittrar jag istället. Det är inte så många som följer mig där, kanske blir det fler med tiden men det kvittar. Jag följer dryga fyrtiotalet personer som de flesta är engagerade i IT, lärande och sociala medier på något sätt. Till stora delar jobbrelaterat alltså. Spännande, intressanta människor som jag inte känner, men som skriver saker jag är intresserad av.

Så inte för att jag behöver välja, men just nu är Twitter faktiskt roligast. Testa du med, så har du skaffat ytterligare ett i-landsproblem (hur ska du hinna?) och kan förtränga de riktiga problemen en stund. För det är väl det vi gör? Ägnar oss åt älta skitsaker så att vi slipper leva på riktigt? Eller ägnar vi oss åt skitsaker så att vi ska orka leva på riktigt?