Skyddad verkstad kontra livet

Jag lägger ner massor av tid på att låtsas att det inte gör ont. Att allt är okej. Jag pratar inte om det så ofta, eftersom det är så jag förväntar mig att andra förväntar sig att jag ska göra.

Men så kommer en klok vän och citerar en annan, förmodligen också mycket klok, människa:
"Detta är livet, allt annat är bara skyddad verkstad."

Jag skulle göra allt för att få leva i en skyddad verkstad. Men det gör jag inte. Och därför skriker jag ur mig nu:

DET GÖR ONT!

Är du med mig? Får jag ha ont med dig? Då kommer jag också att vara glad med dig. För det är också livet.

Bästa vardagsmaten

Blanda färs med en halv till en deciliter mjölk, någon matsked potatismjöl och salt och peppar efter behag. Forma rejäla pannbiffar, så att det räcker med varsin. Stek dem i smör tills de har fått fin färg.

Häll bort vätskan från en burk krossade tomater (i sil eller durkslag) och blanda med en deciliter grädde (matlagnings-, mellan- eller vispgrädde, det går bra vilket som) och en skvätt soja för färgens skull.

Håll såsen över biffarna, lägg på lock och låt puttra en stund tills biffarna är genomstekta (men inte för länge för, usch för torra pannbiffar).

Kokt potatis gillar jag bäst till, men pasta penne funkar också. Lite hackad rödlök och persilja höjer smaken för de stora, men de små är vanligtvis helt nöjda utan det tillskottet.

Det här receptet har jag fått av syster Su och har varit en standardrätt hos oss i flera år nu.

Den vackra stölden

Jag har tjatat om den här. Hemma, på jobbet, på Facebook och lite varstans. Jag läser ju mycket så det är inget förvånande att det ibland dyker upp ett och annat guldkorn. Tidigare i år talade jag mig mer än varm för Junot Diaz Oscar Waos korta förunderliga liv. Den rekommenderas varmt för dig som vill ha något annorlunda, en ny värld som du alldeles säkert inte mött förut.

Men den boken jag vill tipsa om nu, utspelar sig i en alldeles för bekant miljö, andra världskrigets Tyskland. Men flickan som stulit mitt hjärta återfinns inte i judiskt getto eller koncentrationsläger, utan i en alldeles vanlig tysk by. Där naturligtvis ingenting är som vanligt. I den byn finns en boktjuv, en gömd jude, en pojke som sent omsider får sin kyss och en pappa med gränslöst mod och gränslös kärlek.

Berättaren är Döden själv, och således avslöjas en del av handlingen i förväg. Och ändå, trots vetskapen om det som komma skulle, grät jag riktiga, ymniga tårar när pojken till slut fick sin kyss. Men uppriktig saknad läste jag de sista sidorna. Jag ville inte säga farväl till dessa människor. Så för att leva med dem ett tag till, uppmanar jag dig att läsa Boktjuven av Markus Zusak. Hör av dig sedan och dela upplevelsen med mig.

I jämställdhetens namn

Jag har en svart vinterjacka. Everest. Min man har en svart vinterjacka. Didrikson. För gud förbjude, att vi hade lika. Det skulle ju betyda att vi har husvagn och likadana träningsoveraller i rosa wct. Jag går bekvämt i ett par Garmont. Det gör min man också, men de har absolut olika färg. Mina är svagt ljusblå. Hans är grå.

Jag är hemma med barnen. Han är hemma med barnen. Vi städar lika mycket. Vi lagar mat lika mycket. Vi har det på många sätt himla bra och kärleken är ärlig och stark. Vi är rätt jämställda (förutom när jag har pms, då framstår Maria Svelands bitterfitta som Nalle Puh och jag är Caligula).

Men varför tycker jag då att Hugh Jackman är så... sexig? Varför får min man något dimmigt och vått i blicken när han ser Sienna Miller?


Kan det månne vara av samma skäl som att han tycker att jag är jättefin när jag har något annat än jeans? Kan det kanske vara samma anledning som att han vill att jag ska ha långt hår? Och jag vill se honom i blåställ? Gärna med ett oljestreck över ena kinden kompletterat med ett par svettdroppar på hans bara bröst.

Det är för lite skillnad, för mycket husvagnssymbios, för mycket projekt familjen.

Så i dag slår jag ett slag för min man i bar överkropp och blåställ. Jag slår ett slag för mig själv i örhängen och kjol. Medan vi tillsammans lagar mat och tar ansvar för barnen.

Motvallskäring

Den här bloggen har som funktion att motverka gnället. Men i dag ska jag motverka mig själv och häva ur mig all skit som måste ut:

* Jävla hundägare som inte plockar upp skiten efter sina hundar.
* Vem i hela fridens namn uppfann infektionerna?
* Hur kan efterlängtade barn inte få leva?
* När ska någon uppfinna choklad som man inte blir fet av?
* Hur ska jag bli av med allt inre skräp när jag inte vet var jag ska kasta det?
* Varför är inte Hugh Jackman min älskare?
* Vem ska jag skälla på när jag är arg för att Jeppe är död?
* När blir jag stor nog att säga nej?
* Hur kommer det sig att vantar för små barn aldrig passar?
* Varför gör gammalt ont fortfarande ont efter tjugo år?
* Hur kommer det sig att vuxna, vackra kvinnor går klädda i bebisklänningar som gör att de ser gravida ut?
* Hur kommer det sig att de närmaste ibland förstår mindre än de längre bort?
* Jävla hundägare som inte plockar upp skiten efter sina hundar.

Så ja, nu känns det bättre. Gör ett försök, du också.

Precious

Det finns en del filmer som slår en hårt i magen. Lilja forever. Gråta med ett leende. Hotel Rwanda.

En bättre vetande (eller vad vet jag, hon är psykiatriker) sa åt mig att jag ska välja att ägna mig åt glada saker. En komedi istället för tragedi, alltså. Och det ska jag säkert göra i perioder, och gör det också. Jag väljer bort det jobbiga för att stå ut. Men tillvaron funkar ju inte så. Vi måste delta i livet, på gott och ont. Och det innebär naturligtvis att ta ett slag i magen emellanåt.

Så jag och min mycket goda vän L gick och såg Precious. Illamåendet satt i länge. Det ovanliga med denna filmupplevelse var att jag inte kunde backa och förhålla mig till den som film, fiktion. Eller rättare sagt, till en av karaktärerna. Mamman i filmen är så vidrig att det inte finns ord för det. I sin egen längtan efter beröring och kärlek ger hon bort sina barn till fasa och skräck. Och lägger skulden på barnen för konsekvenserna som det för med sig.


Jag hoppas att skådespelaren (Mo´nique, som fick en Oscar för denna roll) aldrig gör film igen, för jag vill aldrig se henne igen. Jag hatar henne. Mycket märkligt, men se filmen så förstår du.

Att prata eller inte prata, det är frågan

I kriser och sorg, är det den gängse meningen att du ska prata om det du känner. Det finns några som påstår att det finns andra vägar också, men den allmänna bilden är ändå att pratandet löser mycket.

Jag har pratat. Vänner som krisar pratar, även inom relationen. Det är faktiskt inte bara kvinnor som är kapabla till avancerat känsloprat, den myten ska vi förkasta. Men jag ställer mig ändå frågan; är det den enda vägen till sanning?

Jag har pratat, delat och ältat. Min man har det inte, i alla fall inte i lika hög grad. Man kanske till och med skulle kunna säga att han har kört struts-metoden. Och här står vi i dag. Det har gått tre och ett halvt år sedan den stora sorgen klev in i våra liv. Och jag har valt den "rätta" vägen, pratvägen. Åtminstone om vi kvinnor får bestämma. Och här kommer det märkliga, nämligen att krishantering är det enda området där kvinnan är norm. Det borde jag vara glad för, men det blir ju någon slags bakvänd könsdiskriminering.

Så vart vill jag komma? Jag gör det jag vill och jag har majoriteten med mig. Men hur kommer det sig då att min sorg inte är mindre än min mans? Varför mår jag inte bättre, nu när jag ändå har gjort allting rätt? Det är så enkelt. Sorgen finns där, oavsett du ägnar dig åt den eller inte. Stanna eller spring, det spelar ingen roll. Prata eller håll tyst, du är den du är.

Men glöm inte att vara tyst när den andra pratar. Och glöm inte att prata med, inte bara prata. Och om ni går olika vägar, stanna upp ibland och ta varandra i hand, för beröring funkar, oavsett du babblar på eller låter sorgen krypa längst in i tystnaden.

Gottibröd

Det här brödet har funnits i familjen i sisådär tjugo år. Det var väl ett vanligt recept från början, med ett vanligt namn men går i familjen under namnet Gottibröd. Och det är enkelt och rätt nyttigt. Inte helt gratis för det går åt en del ingredienser, men har du väl handlat en gång, kan du baka brödet många gånger:

Blanda:
4 1/2 dl grahamsmjöl
2 1/4 dl havrekross
2 1/4 dl vetegroddar
1 1/2 dl vetekli
1 1/2 dl grovt rågmjöl
4 1/2 dl vetemjöl
1 1/2 tsk salt
4 1/2 tsk bikarbonat
9 dl filmjölk
2 1/4 dl sirap

Grädda i två smorda formar i cirka 1 timme, 150-175 grader.

Det nygräddade brödet serveras med fördel med Bregott och en smakrik ost.

Jag kan också tillägga att detta bröd går alldeles utmärkt att göra en Kajsa Warg på, alltså ta det du har hemma.

Kall tjej

Alla inlägg kan ju inte bli filosofiska och djuplodande. Variation är ett måste (även om de flesta bloggare inte har en aning om det faktumet och lägger för fjortonde gången ut en bild på sina Uggs). Så det här inlägget blir ett konkret tips.

Jag gillar coola Iris. Jag är inte helt hundra på vad jag vill ha henne till. Men hon är snygg och gör datorlivet lite coolare. Vad är det då för tjej, den här Iris?

Jo, hon är en slags tredimensionell vägg, kan man säga, till din webbläsare och gör så att det blir snyggt - och coolt - att titta på bilder på webbsidor, typ flickr och Facebook. Men hon fungerar även på dina bilder i din hårddisk. Hon ska visst funka på film (som Youtube) också, men det har jag inte testat.

Så här kan det se ut:


Om du har lust att testa, ladda ner den tjusiga damen här:
http://www.cooliris.com/downloads/

Vad är då en upplevelse?

Tror du att jag tänker vara så fräck att jag talar om för dig vad som är en upplevelse och inte? Då tror du helt rätt! Jag tänker beskriva två upplevelser för dig, och vara så uppkäftig att jag med dessa två menar att jag exakt kan definiera vad en upplevelse är för något.

Upplevelse 1 sker den 9 mars 2010. Jag och en god vän sitter i avantlogen på Dramaten. Vi upplever Höstsonaten med Marie Göranzon, Maria Bonnevie, Livia Millhagen och Johan Holmberg under en timme och femtio minuter. Fru Göranzon är helt utpumpad mentalt när föreställningen är slut, det syns när man sitter i avantlogen. Jag är också helt slut, och totalt upplyft. I samma andetag.

Upplevelse 2 sker dagen efter. Jag är trött. Trött på jobbet. Trött på mitt knä. Kanske till och med lite trött på livet. Ettåringen kryper upp i min famn och lägger sitt huvud mot min hals. Vi sitter så i några sekunder.

Så, allt du känner, ser och gör är upplevelser. Om du bara vill lägga märke till dem.

Och vinnaren är...

Så vem vinner då? Om det inte är soffpotatisen? Jo, ser du, det vet jag också. Den som har flest upplevelser när den dör, vinner. Och med följande argument ska jag dig övertyga:

Du som har haft många upplevelser, känner dig förmodligen ganska nöjd och mätt på livet när det är dags.
Du som har haft många upplevelser, har med stor sannolikhet delat dem med goda vänner och du finns således kvar här på jorden i form av inre avtryck hos alla som älskar dig.
Du som har haft många upplevelser, har säkerligen spridit din positiva energi som du fått av dina upplevelser, till de runt omkring dig.
Du som har haft många upplevelser, har levt, det hör du ju på ordet. Upplevelser. Att leva upp.

Så oavsett du ska sträva efter Nirvana, gå till Gud eller helt sonika multna med mig i mullen - tävla med mig fram tills dess. Flest upplevelser när vi dör, vinner.

Duns med lätt ångest

Mitt språng slutade med en duns. En soffduns.

Den tiden mitt bloggande tog, skulle ju ägnas åt det "riktiga" skrivandet. Min plan. Mitt mål. Min ångest. Vad bidde det då? En tummetott? Nej, bara en duns i soffan framför teven.

Jag gissar att rädslan för misslyckande ligger i vägen. Och då snackar vi inte om små knölar eller gropar i vägen som jag likt en ballerina ska studsa emellan. Nä, här snackar vi Gudrun-stormar och enorma trädstammar som ligger kastade likt plockepinn längs den vägen jag ska gå.

Så, ska jag ge upp? Det vore inte klokt. Om man inte har drömmar, vad har man då? Så jag får väl modifiera planen lite, skaffa mer mod och ge misslyckandet något slags interim-status. Och under tiden kan jag väl blogga lite. Mitt skrivande behöver alltid utlopp och lite finputsning. Och soffan är inte dit jag vill nå, det är ingen dröm, inget mål.

För en rimlig gissning är att det är inte den som sett mest tv-serier när den dör som vinner.