En bättre vetande (eller vad vet jag, hon är psykiatriker) sa åt mig att jag ska välja att ägna mig åt glada saker. En komedi istället för tragedi, alltså. Och det ska jag säkert göra i perioder, och gör det också. Jag väljer bort det jobbiga för att stå ut. Men tillvaron funkar ju inte så. Vi måste delta i livet, på gott och ont. Och det innebär naturligtvis att ta ett slag i magen emellanåt.
Så jag och min mycket goda vän L gick och såg Precious. Illamåendet satt i länge. Det ovanliga med denna filmupplevelse var att jag inte kunde backa och förhålla mig till den som film, fiktion. Eller rättare sagt, till en av karaktärerna. Mamman i filmen är så vidrig att det inte finns ord för det. I sin egen längtan efter beröring och kärlek ger hon bort sina barn till fasa och skräck. Och lägger skulden på barnen för konsekvenserna som det för med sig.
Jag hoppas att skådespelaren (Mo´nique, som fick en Oscar för denna roll) aldrig gör film igen, för jag vill aldrig se henne igen. Jag hatar henne. Mycket märkligt, men se filmen så förstår du.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar