I kriser och sorg, är det den gängse meningen att du ska prata om det du känner. Det finns några som påstår att det finns andra vägar också, men den allmänna bilden är ändå att pratandet löser mycket.Jag har pratat. Vänner som krisar pratar, även inom relationen. Det är faktiskt inte bara kvinnor som är kapabla till avancerat känsloprat, den myten ska vi förkasta. Men jag ställer mig ändå frågan; är det den enda vägen till sanning?
Jag har pratat, delat och ältat. Min man har det inte, i alla fall inte i lika hög grad. Man kanske till och med skulle kunna säga att han har kört struts-metoden. Och här står vi i dag. Det har gått tre och ett halvt år sedan den stora sorgen klev in i våra liv. Och jag har valt den "rätta" vägen, pratvägen. Åtminstone om vi kvinnor får bestämma. Och här kommer det märkliga, nämligen att krishantering är det enda området där kvinnan är norm. Det borde jag vara glad för, men det blir ju någon slags bakvänd könsdiskriminering.
Så vart vill jag komma? Jag gör det jag vill och jag har majoriteten med mig. Men hur kommer det sig då att min sorg inte är mindre än min mans? Varför mår jag inte bättre, nu när jag ändå har gjort allting rätt? Det är så enkelt. Sorgen finns där, oavsett du ägnar dig åt den eller inte. Stanna eller spring, det spelar ingen roll. Prata eller håll tyst, du är den du är.
Men glöm inte att vara tyst när den andra pratar. Och glöm inte att prata med, inte bara prata. Och om ni går olika vägar, stanna upp ibland och ta varandra i hand, för beröring funkar, oavsett du babblar på eller låter sorgen krypa längst in i tystnaden.
Inlägg
Nej, jag tror inte heller att den stora sorgen kan pratas bort. At prata kan vara ett sätt att leva med den men absolut inte det enda. Det viktigaste är nog att man inte är ensam, att man, som du skriver, möts. En hand på en arm. Så värdefullt.
SvaraRaderaTack Sara för din omtanke i dag.
Kram.
Det är ingen lätt fråga, men livet har inte som syfte att vara lätt. Livet har som uppgift att utmana. Sen kan man allt som ofta tycka att utmaningen är allt för stor. Önska att sorgen skulle utebli. Jag tror dock inte att sorgen är något vi ska önska oss utan. Orsaken till den är det vi kan önska inte hade hänt, men sorgen är en del av livet. Den ska bara finnas där för att ge oss djup och förståelse över livets yttersta spets. Där vi om och om igen står och balanserar. Balansen infinner sig när vi inser behovet. Behovet av både sorg och glädje.
SvaraRadera