Den tiden mitt bloggande tog, skulle ju ägnas åt det "riktiga" skrivandet. Min plan. Mitt mål. Min ångest. Vad bidde det då? En tummetott? Nej, bara en duns i soffan framför teven.
Jag gissar att rädslan för misslyckande ligger i vägen. Och då snackar vi inte om små knölar eller gropar i vägen som jag likt en ballerina ska studsa emellan. Nä, här snackar vi Gudrun-stormar och enorma trädstammar som ligger kastade likt plockepinn längs den vägen jag ska gå.Så, ska jag ge upp? Det vore inte klokt. Om man inte har drömmar, vad har man då? Så jag får väl modifiera planen lite, skaffa mer mod och ge misslyckandet något slags interim-status. Och under tiden kan jag väl blogga lite. Mitt skrivande behöver alltid utlopp och lite finputsning. Och soffan är inte dit jag vill nå, det är ingen dröm, inget mål.
För en rimlig gissning är att det är inte den som sett mest tv-serier när den dör som vinner.
Inlägg
Vad det bidde?
SvaraRaderaDet bidde ju bloggande i väntan på att allt ska falla på rätt plats, landa för att till sist kännas helt rätt.
Och livet är ju inte tävling så det spelar ju ingen roll att du njuter av en och annan tv-serie medan du väntar.
Ditt bloggande betyder ju dessutom små doser av Sarah till folket då och då :)
Så jag tycker att ditt nya kortsiktiga mål kan vara att göra oss glada.
En dag när du lyfter blicken så kommer du upptäcka att trästammarna murknat. Då är de lättare att kliva över.
Kram från Lotta
Vadå rädd för att skriva? VI ska ju skriva, eller? Du har ju redan fått igång mig, så du kommer inte undan. Ibland kan det bara ta lite extra tid att komma dit man vill, du kanske har kommit ut på en sidogren, ett tag.
SvaraRaderaBamsekramar Siv
Jiho! Sarah är tillbaka och bloggar igen. Välkommen! Ser fram emot att möta dina texter här igen och diskutera dem framför våra datorer. Puss och kram
SvaraRaderaMia