Hur är det? Jo, det är. Det är som om ett främmande organ har tagit plats i min kropp. Jag tror den kallas sorg. I bästa fall kommer den ut som tårar och skrik. Men oftast rör sig organet runt i kroppen, med bröstkorg som favoritplats. Där dunkar den. Trycker, sticker och boxas. Det tar plats för andningen och varje andetag blir en ansträngning. Den går att förtränga i stunder, som huvudvärk ungefär, men den finns där och när du minst anar det dubbleras den i storlek och intensitet och blir till migrän. Och allt det vackra blir grått och blekt. Du ligger i fosterställning och kräks. Nej, det gör du inte rent fysiskt för du ler och ger barnen mellanmål. Men inuti kommer spyorna som kaskader och sömnen, det mörka och tysta, är det enda som lugnar.
I dag finns inget annat än det här organet och bilder av Jeppe. Jeppe som andas tungt, Jeppe som blöder, Jeppe som dör.
8 juli 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Tänker på dig idag.
SvaraRaderaStor kram.
Av någon konstig anledning så lyser solen bakom molnen, även om det ibland känns helt igenmulet. Kram / B
SvaraRaderaHar inga ord.
SvaraRaderaVia Fighter kom jag hit och även om jag vet vad det heter att förlora barn, är din blogg något av det mest nakna och gruvliga jag läst.
Tänker inte säga att jag förstår, bara att jag delvis känner igen mig så hårt att det gör fysiskt ont!
Sänder en varm och medkännande kram genom cybervärlden!
har en son som heter jeppe, han är 20 år. har besökt min lillebrors grav här i gbg där jag är hos mapa efter en käftsmäll som hette duga: sambon sedan elva år (vi har två döttrar, 7 och 10 år) har träffat en annan.
SvaraRaderalillebror tog sig liv för 15 år sedan d 4/7.
hittade länk till dig inne hos frk huldas tankar och funderingar.
min mamma förlorade en son och min mormor förlorade en liten dotter (3 år) för länge sedan.
känner så väl igen det du skriver om att servera mellanmål samtidigt som man ligger i fosterställning och kräks...
jag är snart 47 år, har 5 barn mellan 7-25 år, ett barnbarn. bor i dalsland, född i göteborg.
stor kram om du vill//
Hittade dig på omvägar... men tror det var meningen. Det har varit en ära att få läsa det du delar med dig av. Orkar tyvärr inte läsa allt på en gång. Min pappa blev en ängel i mars. Om Jeppe gillade idrott av nåt slag kanske dom snackar sport nån dag. Min övertygelse är att det finns nåt annat, nåt bättre (är INTE religiös). För att hedra alla "änglar" tände jag ett ljus en stund denna vackra sommarmorgon
SvaraRaderaStyrkekram ♥
Första gången jag är här.
SvaraRaderaStarkt, smärtsamt och mycket, mycket välskrivet.
Bilderna blir så tydliga för mig eftersom du skriver om kyrkan där jag sprang som barn.
Livet är fullständigt obegripligt ibland, hur och varför? Vem sitter inne med svaren?
Kanske någon eller kanske ingen alls.
Kram till dig!
Jag hittade hit via Fröken Hulda, och sitter här och vet inte riktigt vad jag vill säga, eller hur. Jag känner igen smärtan och sorgen och att försöka leva som vanligt fast det inte kan vara som vanligt eftersom man helt plötsligt måste bygga upp ett helt nytt "vanligt" för att människor fattas en. Otroligt starkt och fint skrivet.
SvaraRaderaDen största sorgen som finns är att just förlora sitt barn. Jag tror verkligen inte att jag kan tänka mig något som är värre. Det som jag anser vara fint ändå i din livssituation är din styrka och ditt mod. Och att du dessutom kan sätta ord på din sorg, på ett sådant "rakt på sak" sätt. Jag tror att om någon klarar av en sådan sorg, så är det du.
SvaraRaderaÅh, tack alla ni, kända och okända för mig. Det är häftigt att Jeppe får sätta spår i er allihopa.
SvaraRaderaStor dagen efter-kram från mig!