Livets viktiga samtal

Vi tog en cykeltur, jag och snart-treåringen. Jag trampade oss bort mot Coop och kastade lite aluminium. Vi pratade om brännässlor och om att skogen kan vara läskig, när man inte har fyllt tre år. En Harley Davidson som fyller på bensin, behövde också beundras och pratas om. Förbi fotbollsplanerna och tennishallen, och vi tog ett snack om ishockey, tennis och springa i skogen.

Vid Hovsta kyrka parkerade vi cykeln, knäppte av hjälmen och bytte fot på "Hoppatofflorna". Sakta, hand i hand, gick vi ner till graven. "Graben?"

"Mamma, Jeppe är död."
"Mm, Jeppe är död."
"Var är han då?"
"Han ligger här, under marken"
"Kan vi öppna åt han?"
"Nej, hjärtat, det kan vi inte."
"Har han ont?"
"Nej, han har det jättebra."
"Kan han prata med oss?"
"Nej."
"Kan han ringa då?"

Och många fler, viktiga frågor diskuterade vi. En snart-treåring kan inte förstå döden på det sätt som vi andra tror oss förstå. Men han kan förstå sitt liv, och kan diskutera med många fler ord än vad många vuxna kan. Vi vattnade tillsammans på Jeppes grav, och sjöng "Blinka lilla stjärna" för Jeppe. Igen.

Cykelturen tog oss till den gamla, snart övergivna lekplatsen och minsting gungade. Solen kröp fram mellan syrén och björk och jag såg att minsting har guld i håret.
"Sigge, jag älskar dig."
"Mm, jag med."

Jordgubbskräm och mjölk behövdes och vi cyklade hemåt. Vi stannade vid övergångsstället när en bil passerade. Det var en blå Volvo V70.
"Det är ingen cool bil, mamma. Vår bil är cool."

Vi har en Saab 9-5. Hur coolt som helst. I alla fall när en minsting med världens största ordförråd och kunskap om livet, får bestämma.