Lotta OP gästbloggar

"Idag har låter Sarah mig gästblogga här. Sarah är min vän. Sen väldigt många år. Vi har delat tonårstiden, två graviditeter, och mycket annat. När Jeppe dog, dog en liten del av mig också. Nu har det gått fem år. Och jag har samlat några tankar kring den minnesstund som Sarah och Claes ordnade i går.

Fem år.
Ett ögonblick. Ett liv.
Jag undrar om han fortfarande skulle ha haft röd keps.
Och jag minns. Varje dag.

Men den här dagen är speciell. Många av oss som var med på Jeppes begravning har samlats igen. För att minnas. För att dela. För att gråta och skratta.. I mitt minne är han fortfarande glad, har röd keps och springer fort.

Stämningen utanför Hovsta kyrka är lättsammare nu än den var då. För fem år sen. Vi kramas, pratar och konstaterar att barnen har vuxit. Mycket. Tittar glatt på alla nya syskon. Barnen busar.

På väggen inne i kyrkan hänger bilder av Jeppe som jag vet att Sarah omsorgsfullt valt ut. Det är alla versioner av Jeppe. Liten Jeppe, lycklig Jeppe, kortisonstinn Jeppe. De där bilderna ger både lycka och sorg, och känslorna står tydligt skrivna i ansiktet på oss vuxna. Jeppes största lillebror ser sig lite förvånat omkring. Studerar ansikten. Han vänder sig mot sin farmor som sitter på bänkraden bakom, och frågar: "Varför gråter du?" Jag kan inte låta bli att le. Han är sju år. Snart åtta.

Jag är inte mycket för sånger som prisar gud. Om gud fanns skulle inte barn dö. Punkt. Men, det är en vacker minnesstund. Det är människorna som är med på minnesstunden som gör den fin. All kärlek, alla samlade minnen. Att få dela. Det är starkt. Så där så att tårarna bränner bakom ögonen.

Och när Jeppes största lillebror tröstande lägger sin arm kring sin pappas axlar. Då brister det. Han sträcker ut sin arm så långt det går för att nå runt och omfamna sin pappa. Han håller om, stryker försiktigt, och låter sen de små fingrarna sakta smeka över hans huvud. Om och om igen.

Längst fram i kyrkan ligger Jeppes röda keps. Fylld av ljus. Så talande. Jag tar ett och för in veken i en låga på ett ljus som redan brinner. Det sprakar till och ljuset
fylls av liv.

I wish.

Tack Sarah. För att du låter mig dela det här med dig.
Lotta"