Min kväll med Jeppe

I lördags var mina andra pojkar helt slut efter fredagens alla vänner och spring i trädgården. Maken ägnade sig åt djupsinne med fiskespö, ölglas och bästa vänner. Jag gick här och plockade, fixade och väntade på kvällen. Som kom tidigt, halv åtta var det tyst och lugnt i huset. Värmen utanför omfamnade mig ömt.

Jag tog pärmen med alla minnesblad som skickades till oss i samband med gåvor skänkta till Barncancerfonden. Jag häpnade över hur många av avsändarna som följt Jeppe till andra sidan, som inte finns mer. Jag förundrades över hur många som kommit till sedan dess. På fem år. Fem år är ett ögonblick, en evighet. Jag lät det extra organet komma ut genom munnen och tårarna fick komma bäst de ville. Snart var luften slut och jag tog en promenad i trädgården, och tänkte på allt som Jeppe upplevt här. Jag tänkte på allt som vi andra upplevt utan Jeppe här. Grannarna grillade, barnlek hördes på håll och det vita vinet svalkade.

Jag tog nästa pärm, med alla kort och brev vi fick när Jeppe dött. Där finns alla fina visdomsord, skrivna med så mycket ledsamhet och kärlek. Där finns de unika orden som jag grät ännu mer över. Jag slogs av, precis som under fredagen, så mycket kärlek en liten sexåring lyckas föda och sprida. Luften tog slut igen, och jag diskade lite för att skapa nya andningskanaler.

Jag tog de två pärmarna med alla kort, brev och teckningar som Jeppe fick under sin sjukdomstid. Ja, alla är inte riktigt där, några försvann på vägen, några ligger i en annan kartong. Men här finns sjukdomsvardagen. Jeppes insjuknande och allt hopp. Resor, andra sjukhus och många besök. Här finns dagis, vänner, jul och födelsedagar. Sedan kommer borrelia och återfall. Transplantation och isolering. Här och där finns en lillebror, och två trötta föräldrar. Mycket längtan och kärlek har pressats in i dessa pärmar. I slutet av den andra pärmen finns många grattis till en sexåring, mitt i transplantationsförberedelser och sedan julhälsningar. Den sista julen med Jeppe. Den sista pärmen med Jeppe.

Jag lade mig i hängmattan och lät mig tröstas av grannskapets ljud. Det är så ensamt att sörja mitt barn, trots alla som delar sorgen med mig. Men där i värmen, en julikväll när tårarna rinner hejdlöst, vill jag inte tröstas av det nära, bara av det som är långt bort.