Norges sorg

Som förälder till ett dött barn, vill jag knappt ta in den samlade sorg som Norge drabbats av. Minst åttio människor är nu borta för ett oräkneligt antal sörjande.

När Jeppe dog satt jag hos honom. Två och ett halvt år av massiva insatser för att rädda hans liv, var över. Jeppe var omgiven av kärlek.

På Utoya dog många människors barn utan sina föräldrar, några förhoppningsvis med en vän i handen. Men paniken, skräcken. Omöjligt.

Jag föll igenom när Jeppe dog, men jag visste och alla andra hade haft skräcken i bagaget ett tag. Obegripligt, men planerat.

Den väntan, oro och framtida saknad de drabbades anhöriga nu möter, vill jag inte föreställa mig. Jeppes död var på något sätt ofrånkomlig. Det här var det inte, en man hade kunnat låta bli att föda all denna sorg. Det gör det hela så smärtsamt onödigt.

Published with Blogger-droid v1.6.8