Och ändå. Trots min beredskap får jag ändå en spark i magen emellanåt. Nu har det varit en sådan kick. Egentligen ingen stor sak, men dramatisk som jag är, blev jag sårad ända in i själen. Och det är nu jag måste använda min tro på andra. Vara förnuftig och klok.
Så:
Jag ska inte snacka skit.
Jag ska inte ge igen.
Jag ska fortsätta tro gott om mina medmänniskor.
Och i och med det här inlägget ska jag inte ägna mig åt denna magspark mera.
Du, min kära vän, är nog inte en av dem som sårar folk. Men ibland gör vi det omedvetet. Ibland gör vi det för att vi tror att andra tål mer än de gör. Ibland är vi helt enkelt oss själva närmast. Så min önskan idag, är att vi alla - naturligtvis även jag själv - ska ägna lite mindre tankar åt oss själva och tänka mer på andra och deras perspektiv. Empati helt enkelt. Det gör mindre ont i magen.
Inlägg
Magsparker är det svårt att ducka för. De sitter för långt ner. Däremot tror jag att en vältränad mage kan förhindra att sparken ger bestående men. Det är ett måste att spänna sig för att slaget inte ska sätta sig. Hur man får magmuskler? Och det frågar du mig? Hoppas att inte jag är den skyldige att ha sårat dig på något vis. Förlåt i så fall.
SvaraRaderaNej du, Mia, med dig hade jag satsat på att säga det rakt ut. Det hade nog lönat sig. Den här personen är egentligen inte så viktig för mig.
SvaraRaderaDet tror jag också lönar sig bäst. Jag tänker detsamma. Vi känner varandra för väl för att inte ta det direkt. Nu ska jag ta mig till jobbet. Legat och läst Dostojevskij nu på morgonen. Mycket intressant efter att det har varit lite av en svacka på trettio sidor. Ha en skön fredag. Kram
SvaraRadera