Alldeles efter Jeppe hade dött, fick vi en inbjudan från Hovsta kyrka att delta i Tacksägelsegudtjänst. Allt som handlade om Jeppe var livsviktigt och självklart gick jag på den. Efter predikan började prästen att läsa upp namnen på de avlidna i församlingen. XX, 82 år, XXX, 79 år, XXX 72 år och Karl Jesper Lombrant har dött i en ålder av sex år, åtta månader och åtta dagar.Jag hade inte räknat, han hade dött men jag hade inte tänkt så långt. Bara tänkt att han inte fick börja första klass. Prästen förklarade för mig med sitt lilla hyllningstal till Jeppe, att varje dag i hans korta liv utgjorde ett helt liv.
Just i dag är Jeppes lillebror sex år, åtta månader och åtta dagar gammal. Tiden vänder. Jag kan inte längre hänvisa till Jeppe som min äldsta son. Eller? Min största kan jag inte heller säga, eftersom nummer 2 sedan länge växt om den lille Jeppe, som stannade av i växten på så många sätt. Min förstfödde låter alldeles för snobbigt, som om han hade en titel att ärva. Jag vet inte vad jag ska säga, och det uppstår ibland situationer när jag refererar till mina barn som just min äldsta, min minsta eller liknande. Jag vet inte vad jag ska säga nu.Min Jeppe. Min förstfödde. Inte längre min största. Och från i morgon, inte heller min äldsta. Min Jeppe.
Inlägg
Det lär för alltid bli ett dilemma tyvärr. Precis som den vanliga frågan: "Hur många barn har du?" Vad svarar man på det? X många här och x många i himlen...?
SvaraRaderaIdag pratade jag avspänt med två äldre kvinnor om allt och inget. Den ena frågade mig om hur många barn jag har, vilket för mig inte var någon svår fråga. Men den andra äldre kvinnan sa med stilla röst att hon hade haft en enda dotter, men att hon är död nu...
Smärtan gör sig påmind och är svår att gardera sig emot...
Du uttrycker så bra hur det är... tack för att du delar med dig!
Jo, jag tycker att han är det äldsta barnet, även om han inte levt alla år på jorden. Lilla gubben.
SvaraRaderaI går var jag och klippte mig. "Jaha, och hur många barn har du?" Standardfråga som de lärt sig på frisörskolan för att påbörja samtal? Jag ville inte prata om David med henne så jag sade bara: ett som blr 23 i sommar, ett som blir 19. Punkt. Och så får jag känslan av att svika David.
Många kramar
Lotta: Ja, det är ju det som är dilemmat. Det är inget svårt att för egen del välja vad Jeppe är för mig. Men i alla praktiska situationer därute, är det inte lika enkelt. "Hur många barn har du då?" Tre. "Jaha, vad roligt, hur gamla är de då?" Men ibland sviker jag både mig och Jeppe och säger att jag har två barn.
SvaraRaderaKram Sarah
Kyrksyster: Mycket av tillvaron handlar om att gardera sig mot smärtan - bra uttryckt själv där!
SvaraRaderaKram!
Ni sviker inte barnen som är borta när ni väljer att inte prata om dem. Man måste få sålla vem man vill prata med om livsviktiga saker, som att man har förlorat sitt barn. Känner jag i alla fall. Jag blir själv allt mer förtegen att prata med folk jag inte känner om yngste sonen, som är skruttig, för att jag faktiskt inte har någon lust många gånger. Men jag respekterar förstås hur ni känner :). Mvh/Erika
SvaraRaderaJag förstår precis vad du menar. Det är ju väldigt beroende på humör, vad jag väljer att göra. Just nu, sedan ett par månader tillbaka, har jag haft ett större behov än tidigare av att skrika ut att Jeppe funnits. Det har säkerligen med att göra att det snart har gått fyra år, och det hela inte är så "aktuellt längre".
SvaraRaderaJag hoppas att du har bra tid med din "skruttiga" son. Tack för att du tar dig tid att kommentera min blogg, det är värdefullt för mig. Sarah
Mmmm, jag förstår med Jeppe där. Ibland kan jag känna när jag till exempel tänker på mina föräldrar som har varit borta länge, att på ett vis tycker jag att sorgen och saknaden blir starkare, fast på ett stillsamt och inte så akut vis, ju längre tiden går. Och att det sista man vill är att "glömma dem". Men det gör man ju inte, förstås./Erika
SvaraRaderaIbland väljer jag att säga vilka år mina pojkar är födda, jag har tre pojkar de är födda -01, -06 och -08. En del dagar orkar jag inte eller vill inte säga som det är och för mig har detta blivit en liten "feg väg"
SvaraRaderaJag vet att du aldrig skulle svika eller bry dig mindre om Jeppe bara för att du inte orkar förklara för alla att du lever i sorg, jag TROR att de flesta inkl Jeppe skulle respektera och förstå det.
Vi lever inte bara i sorg utan i massor av etiska dilemman, svåra val och rädsla för att svika. Men vi är fler och tillsammans är vi lite mindre ensamma. Kramar Lina